Ibland har jag en ovanligt klar syn

 Jag ser mina bilder på ett klarare sätt. Det är som ett filter som har försvunnit. Jag vet inte hur det kommer sig. Det kan vara svårt att se sina egna bilder på ett neutralt sätt. Men ibland så går det. Det är som om jag kan låtsas att jag ser bilderna för första gången. Och inte minns historien bakom hur bilden kom till. Om det var lätt eller svårt. Lite som att se bilderna med en främlings ögon kanske. Utan några förutfattade meningar. Oförberedd på vad jag ser. Med ett helt öppet sinne. Men det är tyvärr sällsynt att det händer. Jag hamnar ofta i ett läge att jag är för kritisk mot mig själv. Och att mina egna bilder har tröttat ut mig. Att jag sett dom för ofta. Det är skillnad att se någon annans bilder för första gången. Det är så jag vill kunna se mina egna bilder ibland. Att vara oförberedd på vad jag ska se. Någon sällsynt gång kan jag hamna i ett sådant sinnestillstånd. 

Skapar eller tar fotografen bilden?

Ibland har jag funderat över uttrycket att en fotograf ”tar” en bild. Det låter så enkelt. Som att allt är färdigt och det är bara att titta och knäppa så blir det en bild. Men är det verkligen så enkelt?

Men om fotografen tar en bild, varför är det oftast samma fotografer som hela tiden tar så fantastiska bilder, medan de flesta andra inte lyckas med det speciellt ofta? Om fotografen tar en bild så borde väl alla välja att ta de bra bilderna? För de flesta ser vilka de bättre bilderna är när bilderna väl är tagna.

Så frågan är egentligen, skapar eller tar fotografen bilden? Eller skapar naturen bilden? Skapar omständigheterna bilden? Skapar tekniken bilden? Om fotografen bara tar bilden, hur är det då möjligt att man kan urskilja olika fotografers stilar?

Fotografen väljer ett bildutsnitt och tiden för en exponering. Många gånger efter mycket möda. Oftast flera exponeringar på samma motiv ur lite olika bildvinklar och kanske vid olika tillfällen. Vid vissa fotograferingstillfällen är tiden extremt viktig. Efteråt tillkommer urval av bilder och redigering, numera oftast i en dator. Att jobba sig fram till fotografiet där bilduttrycket stämmer med fotografens vision, är inte det att skapa? Att använda sig av intränade erfarenheter under tusentals timmar i konsten att se, är inte det att skapa?

Vid exponeringen är det så otroligt mycket som måste stämma för att bilden ska bli lyckad. Kompositionen av färger, nyanser, rytm, former, linjer, vinklar, mönster, förgrund, bakgrund, mm. Bilden ska liksom förvandlas till något som svänger, lyfter, lever och känns. Är inte det att skapa? Som ett bra riff i en rocklåt eller annat musikstycke.

Ett citat från Ansel Adams får avsluta mina funderingar 

"You don’t take a photograph, you make it".

Hemsida: matsphoto.art

Fotografier i svartvitt eller färg?

När jag började att fotografera, fjorton år gammal, så var det på svartvit film. Det var både billigast och roligast. Jag framkallade och printade själv. Jag lärde mig tänka i svartvitt redan vid fotograferingen. Det kan ha varit en fördel för inlärningen av att se ljus och komposition. Svartvitt framhäver det grafiska, linjer, former, mönster bättre än färg. Vid bildbearbetningen i mörkrummet efteråt hade jag också större frihet att uttrycka sin personliga känsla för motivet.

Färgfotograferingen i mina tonår var en sorglig historia. De negativa färgfilmerna var av usel kvalitet. Och framkallade med små kort hos fotohandlaren kunde få mig gråtfärdig. Det fanns bara en film som var användbar för färgfoto och det var Kodachrome. Framkallning och diaramar ingick. Men jag fortsatte att vara den svartvita fotografin trogen. Som jag tyckte gav större utlopp för min kreativitet.

En bit in på 80-talet så blev det andra bullar. Dags att tänka om. Jag hade flyttat ut i skärgårdsnaturen och börjat att segla. Svartvitt och natur kändes inte längre som den bästa kombinationen. Så det blev en omställning till färg för hela slanten.

Att fotografera i färg var mer krävande. Färgstick och färger som skar sig mot varandra blev plötsligt något att ta hänsyn till. Färgerna kunde förstöra. Det som var viktigt vid svartvitt, var inte längre lika viktigt. Det grafiska blev oftast mer underordnat. Hur färger samverkar blev viktigt att ta hänsyn till.

I konstsammanhang var motståndet mot färgfotografi länge stort. Att fotografera i färg ansågs länge simpelt och oseriöst. En utställning med William Egglestone på MoMA 1976 i New York kom att så sakteliga ändra på det. Men en del fotografer och konstkännare är fortfarande helt fast i att svartvitt är det enda som räknas. Jag tycker om både svartvitt och färg.

Två av mina stora favoritfotografer från USA är Ansel Adams med svartvita landskapsbilder och Ernst Haas stadsbilder i färg. Och de stora favoriterna i Sverige är Sune Jonsson med svartvitt och Lars Tunbjörks färgbilder. Jag ser ingen motsättning i det. Min upplevelse är lika stor.

I Sverige är traditionen kanske fortfarande mer foto i svartvitt än utomlands? Jag tänker på Christer Strömholm, Anders Petersen, Jens Assur, Tuija Lindström, Gerry Johansson, Hans Gedda, Gunnar Smoliansky, m.fl. Speciellt på den manliga sidan verkar den svartvita traditionen nästan oändlig. Märkligt. Jag blev medveten om det först nu. Var det verkligen bara Tunbjörk som bröt mot den? På den kvinnliga sidan ser det helt annorlunda ut. Där är öppenheten för färgfotografier större. 

För egen del så känner jag ett intresse för att återigen träna upp min blick för det svartvita. Kan jag lära mig se det redan innan exponeringen? Ibland har vissa bilder har färger som inte harmonierar med varandra. Då brukar jag prova att omvandla dom till svartvitt och ibland så blir det riktigt bra. Så både fotografier i svartvitt och färg är mitt svar på frågan i rubriken. Det ena utesluter inte det andra.

Hemsida: matsphoto.art

Här passade motivet och ljuset bäst med en svartvit bild från Stockholms ytterskärgård.

Beställ fotokonst

Här passade motivet och ljuset bäst med en färgbild från Stockholms ytterskärgård.

Beställ fotokonst

Varför blir jag så berörd av den här bilden?

Bilden heter Vintervila. Den ser kanske inte riktigt ut som ett fotografi. Kanske mer som tuschlavering eller grafik? Det är sex trädstammar på lövträd som står tätt bredvid varandra. Bilden är i färg, men saknar nästan helt färg. Himlen är mulen. Det är ett antal grova grenar som har så många finare tunnare grenar som i stort sett skymmer den mulna himlen bakom.

Bilden ger mig en tung dovt djupt vilande känsla. Lugn. Men samtidigt så har den en ohygglig livskraft som sover sin vintersömn. Som kommer att explodera när våren kommer. Jag sugs in i virrvarret av grenar och hittar aldrig ut. Jag blir kvar där och förlorar mig i ett kaos. Men ändå, det har struktur, rytm och balans. Det är svårt att sätta ord på vad jag upplever.

Jag lade ut bilden på Facebook. Men där passar den sällsynt dåligt och har inte uppskattas av många. Att få betraktarna att stanna upp och verkligen begrunda bilden är svårt. Där bygger upplevelsen på att snabbt skrolla vidare till nästa och sedan nästa och så vidare. Aldrig stanna upp och se. Det är en konst i sig att kunna stanna upp och se.

 

Kommer AI till slut att bli fotografins nedgång och fall?

Jag märker att jag allt oftare tänker, är det här fotot riktigt? Är det ett fotografi från verkligheten? Det stör mig att jag överhuvudtaget behöver tänka så. Men i och med AI så är tröskeln sänkt för att skapa fejkade fotografiliknande bilder. Nu kan så många göra det.

Osäkerheten ökar för varje dag när jag tittar på fotografi. Är det en riktig bild eller AI. Det har tagit bort en del av glädjen med fotografi att jag överhuvudtaget skall behöva tänka så.

Utrymmet för riktig äkta fotografi med kvalitet i social media blir allt svårare att hitta. Fotografi skall trängas med allt flera kortknäppare, AI och korta små meningslösa filmsnuttar i ett rasande tempo. Jag känner mig ibland bombad av skräp. Det är algoritmer som bestämmer vad som skall lyftas fram. Volym och likriktning går före kvalitet. Mer är bättre. Och gärna hur mycket som helst. Det finns inga begränsningar. Förut gjordes urvalet av erfarna redaktörer. Nu är dom utbytta mot algoritmer. Snart mot AI.

Det speciella med fotografi har ju varit att det som har syns på bilden har funnits i verkligheten, åtminstone en kort stund i ett visst utsnitt och ljus. Det är just det som jag älskar med fotografi. Med AI så skapas fotografiliknande bilder ur rena fantasier. Ingenting behöver längre ha funnits till i verkligheten. Kommer detta till slut att bli fotografins nedgång och fall?

Höstbilden från Söderåsen är ett riktigt fotografi. Men kommer man att tro det om några år?

Ett äkta fotografi från Söderåsens nationalpark. 

En lärare i gymnasiet dödade min skrivlust

I högstadiet började jag att tycka om att skriva. Några kompisar och jag startade en skoltidning. Ugglan hette den. En uggla var symbol för Bagarmossens skola. På två år ökade min skrivlust och mitt självförtroende. Redaktionen fick ett eget rum i skolan av rektorn och en elektrisk skrivmaskin. Jag hade till och med egna nycklar till skolans dörrar. Jag åtnjöt högsta status bland skolans elever. Ville jag slippa en lektion så fick jag det för att skriva för skoltidningen. 

När många känner av en tonårskris så hade jag mina bästa dagar. Min energi fanns det ingen hejd på. Varannan vardagseftermiddag så hade jag dessutom ett extraknäck i en livsmedelsbutik. Jag fick betalt för att köra ut varor med moped. Och till det tillkom dricks ibland. Så det dröjde inte länge innan innan jag kunde köpa mig en bättre kamera. Expressen anordnade en hattparad på Strandvägen och hade utlyst en fototävling. Med en splitter ny kamera så tyckte jag att var kul att vara med. Dröm om min förvåning när jag kom på tredje plats och fick min bild publicerad i tidningen. Så mitt självförtroende var verkligen på topp när jag började i gymnasiet.

Någon månad inpå hösten så skulle vi skriva vår första uppsats i svenskan. Något jag såg fram emot. Med mitt goda självförtroende och skrivlust så valde jag att ämnet vi skulle skriva om skulle skrivas som ett kåseri. En vecka efter provet kallade läraren fram mig till sin kateder och skällde ut mig inför hela klassen och gav mig en etta i betyg. Vilken chock! 

I det ögonblicket så försvann min skrivlust. Strindberg var föredömet för svenskläraren. Han hatade kåserier. Det skulle dröja till jag blev femtiofem år gammal innan jag tog upp skrivandet igen i denna blogg. Lärare kan verkligen förstöra sina elevers skaparlust om de vill. Det fanns så klart inte en tanke på att våga gå på en fotoskola efter detta. Att riskera att en lärare krossade min kärlek till fotografin. Men det gick ju över förväntan med fotograferingen så småningom ändå.

Det bodde nog en liten sadist i svenskläraren. Han verkade tycka om att sabla ner sina elever speciellt vid muntligt framförande. Minns en kompis som råkade riktigt illa ut. Lärarens ständiga önskan om att få ett tjänstevapen skrämde mig också. Han skulle nämligen skjuta sönder högtalaren på väggen där det ibland utropades allmänna meddelanden.

Hur tar man en riktigt bra bild?

Hur tar man en riktigt bra bild? Det är en fråga som jag ställer mig ofta, men som jag inte har något bra svar på. Jag tar kameraväskan och åker ut i naturen, gärna till kusten, det vet jag. Men sedan, vad händer? Det är jag inte riktig på det klara med.

Jag ser mig omkring och rör mig i landskapet. Någonting fångar till slut mitt intresse. Och då tar jag några bilder tills det känns tillräckligt. Om det blev bra eller dåligt, det vet jag sällan. Det mesta misslyckas. Någon ytterst sällsynt gång kan det kännas som en fullträff, att något fantastiskt har blivit till.

Utsnittet, ljuset, rytmen, kompositionen och tillfället. Dessa faktorer är oftast inblandade i min typ av bilder i ett evigt pusslande. En stor del av lockelsen med att fotografera ligger just i att jag inte riktigt vet hur det går till.

Att vara fotolärare är inget för mig. En del har frågat. Det enda jag egentligen skulle kunna lära ut är hur man tar halvbra mediokra bilder. Resten är upp till var och en. Det sista måste man få till själv. Men världen är redan full av halvbra mediokra bilder. Det gäller att ha uthållighet. Men efter sådär tiotusen träningstimmar så brukar det gå riktigt bra med fotograferingen allt oftare.

Om jag ska skoja till det lite så är det bara vissa youtubefotografer som vet hur man tar riktigt bra bilder. Dom påstår i alla fall det. Men jag tycker nog att inte det stämmer så värst bra.

Utmaningen i ligger i att skapa en bild som höjer sig över mängden. Det ger en speciell tillfredställelse som är att likna med en berusning av belåtenhet och glädje. 

Blommorna vid Huvudskärsklipporna är en av mina mest sålda bilder. Printarna i den större storleken är slutsålda sedan många år tillbaka. När jag tog den bilden så kände jag att jag var något riktigt bra på spåren. Bilden togs 1992 på småbildsfilm. 

Blommorna vid Huvudskärsklipporna - Stockholms södra ytterskärgård

Kanske en för svår och krävande bild?

Under en promenad, en dag då snön började att smälta på grenarna i parken, hittade jag en intressant spegelbild i ån. Så galet många ringar i vattnet samtidigt hade jag aldrig tidigare sett. Ett väldigt ovanligt motiv. Bilden ser nästan overklig ut.

Bilden tilltalar mig starkt. Den får mig nästan att känna mig euforisk. Men jag tror att man behöver ha tränat sitt seende för att kunna ta till sig bilden. Och kunna konsten att stanna upp. Bilden är väldigt komplex. Det är ingen bild som gör sig på social media där bildgluttandet går i rasande takt och kanske på en mobil med liten skärm. Kort uttryckt, det är ingen bild som får många ”gilla” på Facebook. Det brukar inte vara många som gillar abstrakta bilder.

Att rätta sitt fotograferande efter vad som går hem på social media skulle vara ett stort misstag för utvecklingen av bildskapandet. I den fällan vill jag inte gå. Därför har jag ingen social media i mobilen. Mobilen ska inte få definiera vad fotografi är.

Snösmältning vid strandkanten © Mats Lindfors Webbkusten

Om jag var fjorton år idag

Om jag var fjorton år idag, skulle jag då blivit så oerhört fotointresserad som jag blev? Det är en fundering som dyker upp i mitt huvud ibland. Det var ju i skolans mörkrum i Bagarmossen det tände till. Med dagens mått mätt så var det rena skitbilder som sakta växte fram i mörkrumslampans sken. Men ändå, det var ren magi för mig. Det gav mig ett närapå maniskt fotointresse som brann i sju åtta år.

Om jag var fjorton idag, hur skulle mitt fotointresse kunnat tända? Kanske genom att få bilder utskrivna i en fotoskrivare på papper av hög kvalitet i teckningssalen? Att få se ett tiotal A3 fotoprintar på en vägg?

De små kort som jag hade sett i kompisars familjers fotoalbum under uppväxten hade inte intresserat mig nämnvärt. Man kanske skulle kunna jämföra det med dagens Instagram? Små bilder på bara några centimeter har nästan aldrig intresserat mig. Så mobilfotograferande på Instagram hade aldrig tänt mig på fotografering tror jag. Fotografi handlar för mig om att få se bilderna på printar i minst 18x24 cm storlek. Annars kan det flika gärna vara.

Efter något års fotografering så gjorde jag min första lyckade medvetna komposition i en backe på Mariaberget på Södermalm.

Att fotografera är en träning för mig i att se

 Bland det första jag märkte när jag som fjortonåring började att fotografera, var att jag började att se omvärlden på ett nytt sätt. Jag såg sådant som jag aldrig tidigare riktigt sett. Och på den vägen är det fortfarande flera decennium efteråt. Att fotografera är en träning för mig i att se. Väldigt roligt, intressant och utvecklande!

På lördagseftermiddagen besökte jag återigen min kära fjärd, Kalvfjärden, inte långt hemifrån. Den nordvästliga vinden var kall och den blåste kuling i byarna. Uppbruten is låg vid strandkanten. Molnigheten var växlande, ibland så tittade solen fram. Utmärkta förhållanden för fotografering tyckte jag. Kylan försvann direkt när jag tog upp en kamera och började att se bilder i sökaren. Det såg fantastiskt ut! Det var i alla fall känslan när jag fotograferade. Om det skulle visa sig vara sant skulle visa sig senare. Det kändes som att jag sprang omkring som en duracellkanin. Under 28 minuter tog jag över hundra bilder. Alla bilder tagna på fri hand som vanligt. Det ska vara enkelt att fotografera. Jag ville hinna med många bildvinklar och olika kompositioner på kort tid. Solen dalade snabbt. 

Vinter i Stockholms skärgård

Vinter i Stockholms skärgård

Vinter i Stockholms skärgård

Vinter i Stockholms skärgård

Bildstorleken har stor betydelse för mig

En bild printad i A3 (ca 30x40 cm) jämförd med en bild på en stor mobiltelefon.

Som tonåring var jag aldrig speciellt intresserad av de små fotona som folk hade hemma i sina fotoalbum. Det var först när jag såg betydligt större decimeterstora fotografier som det tände till.

En klasskompis lärde mig att kopiera bilder i 18*24 cm storlek i skolans fotolabb. Det var foton för mig! Och lyckan blev sedan total när jag som femtonåring fick se fotoprintar i 30x40 cm storlek på en utställning i stan. En hel lång vägg var täckt med bara bilder. Dom var tagna av gymnasieelever från en skola Farsta. Vanliga nybörjarbilder. Men dom fick mig i extas! Jag såg möjligheterna för BILDEN. Det kom sedan att göra mig till landskapsfotograf.

Nu, tiotals år senare håller mobiltelefonerna på att ändra på stillbildens ställning och status. Fotografi ses oftast numera bara på mobilen. En liggande bild blir där bara 6-7 cm bred. Det känns som utveckligen har går bakåt. Tråkigt, speciellt för landskapsbilder! Själv ser jag aldrig bilder på mobilen. För pyttesmått. Absolut ingen glädje för mig.

För att få uppleva den sanna glädjen med fotografi så behöver jag se bilderna på printar i minst A3-format. Kunderna som köper min fotokonst beställer oftast printar som är 70x100 cm eller 100x140 cm. Så var det inte för femton år sedan. Då var 50x70 cm populärast.

Betraktandet och användandet av fotografiet går åt två håll som verkar vara oförenliga. Dels pyttesmå mobilbilder och sedan meterstora printar. Hur går det ihop? Man kan bara sitta på en stol åt gången.

Mitt val blir de stora bilderna. De skänker mig glädje. Att anpassa min fotografering till mobilen gör att jag förlorar glädjen. Så det väljer jag bort.

En bild tagen i totalt oinspirerande mellandagsväder

Det var mörkt redan tidigt på eftermiddagen. Tjocka moln täckte himlen. Ändå så tog jag kameran och gav mig ut på en fotorunda runt Tyresö slott. När jag körde ut bilen på vägen så kom de första regndropparna på vindrutan. Men det kunde inte stoppa mig. Jag fortsatte mot destinationen. Och regndropparna fortsatte att falla. Jag fördrev tiden med ta en liten extra runda med bilen och stannade till vid sjön Fatburen. Den hade stora pölar på isen. Gick fram till strandkanten. Massor av pinnar och grenar låg tyvärr utslängda på isen. Barn älskar att slänga ut pinnar och annat på is av någon anledning. Jag kände mig irriterad av att det skulle omöjliggöra för mig att kunna ta en bra bild. Klona i Photoshop är inget för mig. Men jag tog en bild ändå. 

När jag en dag senare betraktar bilden hemma på bildskärmen så inser jag att den "irriterande" grenen gör bilden bättre. Många gånger förut har jag varit med om samma sak. Jag vill ha ett perfekt städat motiv, men något störande element finns som senare visade sig förbättra bilden. Så perfektion är egentligen inget att sträva efter. Det kan istället göra bilden död och stum. 

Barndomsminnen från den vita stugan vid Dalälven

 Det senaste åren har jag haft möjligheten att besöka den vita lilla stugan vid Dalälven. Stugan där jag tillbringade hälften av min barndoms somrar. Min mamma sålde stugan till sin bästa vännina i början på åttiotalet. Sedan en tid tillbaka har väninnans barn ärvt stugan. Min E är ett av dom barnen.

Så visst är det märkligt att jag är tillbaka igen där vid mina barndoms vita stuga. Det är så många minnen som kommer emot mig när jag öppnar dörren. På en ganska liten yta har jag tillbringat nästan ett år av mitt liv utan el och rinnande vatten. Oftast bara med mina föräldrar. Stugan ligger avskild på en udde hundratals meter från andra. För att komma dit lättast kommer man sjövägen. Det var en varm dag och sjön låg lugn vid detta besök i år också. 

Under försommaren hade jag sett en ny film på Youtube med fotografen Ralph Gibson, The photo book. Han är en av de fotografer som har påverka mig allra mest. 1970 kom han ut med boken "Somnambulist" och dom bilderna fastnade mer än de flesta andra fotografers bilder. Kanske var det genom Ralph Gibsons påverkan jag såg bilden, skuggspelet på gaveln av den vita stugan vid Dalälven. Det var som mina barndomsminnen projicerades på husgaveln. Fotograferad med mobilen, för jag tycker den ger bilder en mer drömlik känsla än de stora tekniskt perfekta proffskamerorna. 

Vyn - bland det mest svårfotograferade av motiv

 Det verkar kanske så enkelt. Alla har nog tagit en bild på en vidunderlig storslagen vacker utsikt. Och nöjt sig med det. Men tyvärr så brukar dom bilderna oftast falla platt till marken. Trots att det egentligen verkar vara så väldigt enkelt. För den kräsna bildbetraktaren så behövs det något mer för att bild ska bli intressant än bara en utsikt rakt upp och ner. 

Jag har många gånger bevittnat busslaster med turister som har stått på Fjällgatan i Stockholm och alla har tagit samma bild över Stockholms ström. Lika är det i Stockholms skärgård, besökarna går upp den högsta bergsknallen och tar ett foto över fjärdarna. Och en del går upp på de större bergstopparna och tar en bild på utsikten efter dagar av vandring. Alla har det gemensamt att det är mycket svårt att få till en intressant bild med ett eget personligt uttryck. Tro mig, jag har själv misslyckats massor av gånger. 

Det behövs ofta något alldeles extra speciellt som lyfter en utsiktsbild till en intressant och riktigt bra bild. Där är ljuset en av de viktigaste ingredienserna. Väderleksförhållandena är en annan. Och så klart själva utsnittet, kompositionen, rytmen, färgerna och tonerna. 

Bilden från Kalvfjärden i Stockholms skärgård får illustrera en av mina lyckade utsiktsbilder. Fotograferades en stund efter solnedgången i juni. Bilden har används av WWF inför en kampanj om Sveriges pärlor.  

Klicka på bilden för att beställa den som fotoprint eller för att köpa en bildlicens. 

Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Den vackra eken vid Dalälven i svartvitt och färg

 Den vackra lutande eken vid Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark fortsätter att inspirera och engagera mig. Jag har fotograferat den i mitten på juni förra året och i början på januari i år. Två bilder som jag blev mycket mycket nöjd med. Sommarbilden blev en av mina allra bästa bilder från förra året. 

Men igår efter att ha lagt ut den på Instagram där den snabbt blev populär så funderade jag på hur den skulle se ut i svartvitt. Sagt och gjort, fram med bilden på dataskärmen och efter lite jobb så hade jag bilden på den lutande eken i svartvitt. Den märkliga överraskningen, den blev i mitt tycke ännu bättre i svartvitt. Och då bäst i kvadratiskt format.

Det som är så roligt att jobba med bild är att man aldrig kan bli fullärd och aldrig kan veta på förhand vad som blir riktigt riktigt bra. Det där överraskningsmomentet när allt stämmer är alltid så underbart att få uppleva. Jag lär mig hela tiden. 

Se gärna fler av mina bilder från Färnebofjärden i albumet Gävleborgs kust & landskap.

Alla bilder där går att köpa/beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Den vackra lutande eken vid Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark i svartvitt.

Den vackra lutande eken vid Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark.

Den vackra lutande eken vid Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark i vinterskrud.

Höst i pastellfärg vid sjön Fatburen

Höstdagen hade varit mulen och småtråkig, men ändå så ville jag ta mig ut för att leta efter nya höstbilder. Jag chansade och åkte till sjön Fatburen i Tyresö där Prins Eugen, målarprinsen hade hållit till med sitt måleri för drygt hundra år sedan. Inte långt alls från Tyresö slott. Kring sjön fanns många lövträd. Det passade mig perfekt. På andra sidan sjön lyste det i några gula lövträds toppar. Jag tyckte att dom skulle vara fina som blickpunkt i bakgrunden. Den vissnade vassen skulle bli perfekt som förgrund. Och i sjön vilade näckrosblad. 

Jag känner mig mycket nöjd med bilden. I den vilar ett meditativt lugn. Ett höstlandskap i pastell. 

Se gärna fler av mina höstbilder i albumet Höst i skärgården.

Alla bilder där går att beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Att vänta på inspiration eller inte - behövs inspiration?

I väntan på inspiration? Många som fotograferar verkar gå och vänta på inspiration. Dom verkar inte kunna fotografera annars. Utan inspiration så blir det inga bilder. Läste ett inlägg nyligen på FB från en mycket duktig svensk naturfotograf. Han hade inte haft någon inspiration att fotografera i sommar, skrev han. Och många andra naturfotografer instämde. Jag kommenterade 

"Inspiration tycker jag är en lyx. Det är bara ta kameran och gå ut hur motigt det än känns. Men visst är det extra kul då inspirationen finns." 

Men det verkade ingen kunna ta till sig i tråden som blev på FB. Dom verkade vara helt inriktade på att gå och vänta på inspiration. När nu den skulle dyka upp.

Detta skriver Psykologiskt vetande om inspiration och skapande. "Inspirationens smått mystiska entusiasm inför något kan berika själslivet och få idéer att lysa upp. Den förknippas ofta med kreativitet och man talar om konstnärer som skapar på höjden av sin förmåga under stunder av flödande inspiration." Det tycker jag bara är en myt om den skapande konstnären. En myt som många går på. 

Jag har en helt annan inställning till mitt skapande. Jag måste fotografera. Jag lever för och av att fotografera. Att skapa är att leva. När jag får till mina mer lyckade bilder så kan nästan ingen annan lycka mäta sig mot den. Skaparglädjen, som kan vara som ett rus. Hade jag väntat på att inspirationen skulle infinna sig så hade 90% av mina bilder vara otagna. Och då hade jag dessutom få gå från hus och hem. 

För min del, att hålla på och skapa, måste det till en disciplin. Det låter tråkigt, men det är det inte. Nästan varje dag jag vaknar så finns där ett skapardriv. Det är inte så svårt att ta vara på. Gör jag inget blir det inget. Vem kan leva med det?

Bilden nedan fotograferade jag med noll inspiration. Jag var helt utmattad efter mer än tjugo dagars kontinuerligt fotograferande i Stockholm skärgård. Där går min gräns. Jag väntade bara på krafter att orka kunna segla hem. Stirrande tomt ut mot horisonten, timme efter timme. Nästa dag så skulle jag segla hem. Men fanns inte där en bild? Upp med kameran, tryckte på avtrycket. Det blev en av mina bästa bilder. Dagen innan hade jag tagit en av mina bilder som skulle komma med som uppslag i Kronprinsessan Victorias stora praktverk "Upptäck Sverige". Men det hade jag ingen aning om just då. 

Se gärna fler av mina bilder i albumet Mats 20 bästa skärgårdsbilder.

Alla bilder där går att beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Lite om konsten att se en bild i sin närhet

Ombytligt aprilväder. Ett snöfall på ett tiotals minuter gav min vårlika naturträdgård utanför mitt fönster ett aningen vintrigt utseende. Men bara för några timmar. Sedan var de vita blöta snöflingorna borta igen. 

I mina ögon så såg jag en intressant bild. Det ryckte till i mitt avtryckarfinger så jag tog några bilder med mobiltelefonen. Enklare än så kan jag knappt tänka mig att ta en bild. Min naturtomt är ibland ett förträffligt motiv. Och då kommer jag att tänka på Claude Monet som målade sin egen trädgård i många många år. Bilder blir knappast sämre för att dom finns enkelt tillgängliga utanför det eget fönstret eller sin dörr. Det det handla om är sin förmåga att se. 

Det mest spännande i den här bilden tycker jag är den enkla färgskalan, bara färger mellan gult och grönt. Det platta ljuset. Och utsnittet med bara mossbelagda klippor och några enbuskar. Enkelt men ändå inte. Det är ändå en bild som man ändå får jobba lite med som betraktare. 

Det är inte tråkigt att vara trogen

Är det roligare att vara otrogen? Att hoppa runt mellan olika korta små kärlekshistorier. Två veckor på Island. En vecka på Färöarna. Tre veckor på Lofoten. Fyra i Afrika. Så uppfattar jag många natur och landskapsfotografers fotograferande. Medan jag år efter år mestadels håller mig till Stockholms skärgård. Eller i alla fall till svenska kuster.

Av någon anledning så kommer många av de ”otrogna” fotograferna, som gillar omväxling, hem med ganska så likartade bilder. Ofta bilder som redan finns i överflöd på Instagram. Medan jag gillar att hitta nya motiv och bildvinklar. Givetvis också det en form av upprepning, men på ett annat sätt. En form av fördjupning tycker jag.

Jag ser på många landskapsfotografers, främst utländska, filmer på youtube. Många av dom tar verkligt fina bilder, så jag blir nyfiken och letar upp deras hemsidor. Men nästan alltid, till min stora besvikelse, så har dom tagit ungefär samma bilder på samma platser som alla andra. Nästan aldrig något nytt.

Det som styr mitt fotograferande är min eviga starka kärlek till svensk skärgård, kust och hav. Platsen där jag sedan fyrtio år bor. Det är den som gör mig trogen. Att jag år efter år försöker hitta nya bildvinklar under olika ljusförhållanden och årstider. Men en del tycker nog det är tråkigt, men inte jag. Tvärtom!

Se gärna fler av mina finaste skärgårdsbilder i albumet Stockholms ytterskärgård | fotokonst på min hemsida.

Alla bilder går att beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja fotoprintar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Klövberget vid Kalvfjärden ligger bara två kilomet från mitt hem. 

En underbar träningsrunda för ögon kropp och själ

Igår fredag. Solen lyste från en gigantisk klarblå himmel och havet var just lika oändligt blått. Temperaturen låg kring tio grader, den högsta för året. En dröm för själen att vistas i och att att promenera i, men en mardröm att kunna ta intressanta bilder i. Men mina ögon behövde också lite träning så det var ett ett utmärkt tillfälle för det. Jag började helt sonika att se nedåt på klipporna i skuggpartierna, där fanns det de nästan dolda motiven och bara väntade på att bli sedda av mig. Dom fick bli i svartvitt denna gång. Extra kul att det råkade bli min första triptyk. Träning, träning, träning. Alltid bra för mitt seende. Och för kropp och själ. 

Träningsbilderna togs med mobilen och redigerades i programmet Bilder i macen. Ibland är det enkla bäst.