När jag började att fotografera, fjorton år gammal, så var det på svartvit film. Det var både billigast och roligast. Jag framkallade och printade själv. Jag lärde mig tänka i svartvitt redan vid fotograferingen. Det kan ha varit en fördel för inlärningen av att se ljus och komposition. Svartvitt framhäver det grafiska, linjer, former, mönster bättre än färg. Vid bildbearbetningen i mörkrummet efteråt hade jag också större frihet att uttrycka sin personliga känsla för motivet.
Färgfotograferingen i mina tonår var en sorglig historia. De negativa färgfilmerna var av usel kvalitet. Och framkallade med små kort hos fotohandlaren kunde få mig gråtfärdig. Det fanns bara en film som var användbar för färgfoto och det var Kodachrome. Framkallning och diaramar ingick. Men jag fortsatte att vara den svartvita fotografin trogen. Som jag tyckte gav större utlopp för min kreativitet.
En bit in på 80-talet så blev det andra bullar. Dags att tänka om. Jag hade flyttat ut i skärgårdsnaturen och börjat att segla. Svartvitt och natur kändes inte längre som den bästa kombinationen. Så det blev en omställning till färg för hela slanten.
Att fotografera i färg var mer krävande. Färgstick och färger som skar sig mot varandra blev plötsligt något att ta hänsyn till. Färgerna kunde förstöra. Det som var viktigt vid svartvitt, var inte längre lika viktigt. Det grafiska blev oftast mer underordnat. Hur färger samverkar blev viktigt att ta hänsyn till.
I konstsammanhang var motståndet mot färgfotografi länge stort. Att fotografera i färg ansågs länge simpelt och oseriöst. En utställning med William Egglestone på MoMA 1976 i New York kom att så sakteliga ändra på det. Men en del fotografer och konstkännare är fortfarande helt fast i att svartvitt är det enda som räknas. Jag tycker om både svartvitt och färg.
Två av mina stora favoritfotografer från USA är Ansel Adams med svartvita landskapsbilder och Ernst Haas stadsbilder i färg. Och de stora favoriterna i Sverige är Sune Jonsson med svartvitt och Lars Tunbjörks färgbilder. Jag ser ingen motsättning i det. Min upplevelse är lika stor.
I Sverige är traditionen kanske fortfarande mer foto i svartvitt än utomlands? Jag tänker på Christer Strömholm, Anders Petersen, Jens Assur, Tuija Lindström, Gerry Johansson, Hans Gedda, Gunnar Smoliansky, m.fl. Speciellt på den manliga sidan verkar den svartvita traditionen nästan oändlig. Märkligt. Jag blev medveten om det först nu. Var det verkligen bara Tunbjörk som bröt mot den? På den kvinnliga sidan ser det helt annorlunda ut. Där är öppenheten för färgfotografier större.
För egen del så känner jag ett intresse för att återigen träna upp min blick för det svartvita. Kan jag lära mig se det redan innan exponeringen? Ibland har vissa bilder har färger som inte harmonierar med varandra. Då brukar jag prova att omvandla dom till svartvitt och ibland så blir det riktigt bra. Så både fotografier i svartvitt och färg är mitt svar på frågan i rubriken. Det ena utesluter inte det andra.
