Jag råkade skriva ett inlägg i veckan på facebook om Gert Wingårdhs tillbyggnad till Liljevalchs. Jag var lite tvekande att göra det först, för jag tyckte att det kanske började att bli tjatigt. Men inlägget kom att bli viralt, hela 160 gånger större räckvidd än mina naturbilder. Över 400 kommentarer.
Mitt inlägg på facebook:
Så dök han upp i tv-rutan. Märkligt värre. Veckan efter att jag hade besökt Liljevalchs tillbyggnad och bildat min egen uppfattning. Gert Wingårdh satt där och fick förklara tillbyggnaden. Och jodå, det var den just byggnaden som han tyckte bäst om av alla han ritat. Men det gör nästan ingen annan har det visat sig. Som en plump på Djurgården är mitt omdöme. Hade passat bättre som ett parkeringshus i Skärholmen. Lekfull, är Gert Wingårdhs beskrivning i ett annat sammanhang av den omstridda betongkolossen på Djurgården. Det får mig att undra över vad Gert hade för leksaker som barn. Ett cementblock kanske?
Bland de många kommentarerna av skiftande karaktär, de flesta negativa, fick jag lära mig en del. Gert växte upp bredvid en cementfabrik där hans pappa var direktör. Jo, det stämmer, jag har kollat. Ibland överträffar verkligheten dikten. Gert betonar att detta är den byggnad som han tycker bäst om av alla han ritat så var kanske att rita en konsthall i betong hans barndomsdröm? Att få leka med betong.En byggnad skickligt ritad med ett brutalistist formspråk passar bättre någonstans. Som vid E4::an bredvid Skärholmen, det håller jag fast vid. På Djurgården, en park med historiska anor, passar den inte alls. Någon påstod att den liknar en transformatorstation, jag håller med.
