Om jag var fjorton år idag

Om jag var fjorton år idag, skulle jag då blivit så oerhört fotointresserad som jag blev? Det är en fundering som dyker upp i mitt huvud ibland. Det var ju i skolans mörkrum i Bagarmossen det tände till. Med dagens mått mätt så var det rena skitbilder som sakta växte fram i mörkrumslampans sken. Men ändå, det var ren magi för mig. Det gav mig ett närapå maniskt fotointresse som brann i sju åtta år.

Om jag var fjorton idag, hur skulle mitt fotointresse kunnat tända? Kanske genom att få bilder utskrivna i en fotoskrivare på papper av hög kvalitet i teckningssalen? Att få se ett tiotal A3 fotoprintar på en vägg?

De små kort som jag hade sett i kompisars familjers fotoalbum under uppväxten hade inte intresserat mig nämnvärt. Man kanske skulle kunna jämföra det med dagens Instagram? Små bilder på bara några centimeter har nästan aldrig intresserat mig. Så mobilfotograferande på Instagram hade aldrig tänt mig på fotografering tror jag. Fotografi handlar för mig om att få se bilderna på printar i minst 18x24 cm storlek. Annars kan det flika gärna vara.

Efter något års fotografering så gjorde jag min första lyckade medvetna komposition i en backe på Mariaberget på Södermalm.

Barndomsminnen från den vita stugan vid Dalälven

 Det senaste åren har jag haft möjligheten att besöka den vita lilla stugan vid Dalälven. Stugan där jag tillbringade hälften av min barndoms somrar. Min mamma sålde stugan till sin bästa vännina i början på åttiotalet. Sedan en tid tillbaka har väninnans barn ärvt stugan. Min E är ett av dom barnen.

Så visst är det märkligt att jag är tillbaka igen där vid mina barndoms vita stuga. Det är så många minnen som kommer emot mig när jag öppnar dörren. På en ganska liten yta har jag tillbringat nästan ett år av mitt liv utan el och rinnande vatten. Oftast bara med mina föräldrar. Stugan ligger avskild på en udde hundratals meter från andra. För att komma dit lättast kommer man sjövägen. Det var en varm dag och sjön låg lugn vid detta besök i år också. 

Under försommaren hade jag sett en ny film på Youtube med fotografen Ralph Gibson, The photo book. Han är en av de fotografer som har påverka mig allra mest. 1970 kom han ut med boken "Somnambulist" och dom bilderna fastnade mer än de flesta andra fotografers bilder. Kanske var det genom Ralph Gibsons påverkan jag såg bilden, skuggspelet på gaveln av den vita stugan vid Dalälven. Det var som mina barndomsminnen projicerades på husgaveln. Fotograferad med mobilen, för jag tycker den ger bilder en mer drömlik känsla än de stora tekniskt perfekta proffskamerorna. 

Sverigebilden - älg på blommade gult rapsfält vid havsvik

 Dagen hade segat sig fram ytterst långsamt. Varken mitt vanliga driv eller ett tillstymmelse till minsta lilla inspiration ville infinna sig. Men så tittade solen oväntat fram sent på eftermiddagen. Och då vet jag vad som gäller. Att ge mig ut och försöka ta nya bra bilder. 

Väl framme på Gålö blåste det östlig vind och inga sjöfåglar att tala om ville visa sig. Fjärdens vågsystem likande mest en tvättbräda. Ingenting att fotografera med andra ord. Men jag var ganska nöjd ändå att jag hade försökt att göra mitt bästa. Och frisk underbar havsluft hade jag fått i lungorna. 

På vägen hem körde jag förbi ett rapsfält som lyste bedövande starkt gult i kvällsljuset och böljade fram i landskapet. Fick en ingivelse, vände bilen, åkte tillbaka, körde in på en liten grusväg och klev ur bilen. Jag tänkte att jag kanske skulle få en bättre bild om jag jag gick en bit längst grusvägen. Efter hundra meter så syns något slags stort ljusbrunt djur röra sig ute i det solbelysta rapsfältet. En stor älg!  

Vilken otrolig häftig syn! Svenskare än så här kan det inte bli. En älg i ett gult blommande rapsfält med en blå havsvik och ett falurött båthus i bakgrunden. Och han hade ställt sig på den bästa placeringen för bildkompositionen dessutom. I nitton minuter kunde jag fotografera älgen innan den fick nog av mig och satte fart mot mig med ökande hastighet. Jag hann tillbaka till bilen och lyckades skaka av mig älgen. Puh! Vilken fantastisk upplevelse. 

Se gärna fler av mina älgbilder i albumet Djur & fåglar på min hemsida.

Alla bilder där går att köpa/beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Bakgrundsbild maj 2022 - Ölands östra sida

Bakgrunds och kalenderbilden för maj kom till vid en helt underbar och stilla majeftermiddag vid stranden på Ölands östra sida för några år sedan. 

Bakgrundsbild för maj 2022. Du kan klicka, hämta och ladda ned bilden om du så önskar använda den på din bildskärm. Fler bakgrundsbilder finns utan kalender från Svenska kustlandskap för datorbildskärmar, iPad och andra plattor finns att hitta via länken https://webbkusten.photodeck.com/-/galleries/bakgrundsbilder

Mina kalender och bakgrundsbilder har funnits på internet i över 20 år. Och laddats ned i hundratusentals exemplar världen runt sedan dess. 

Kamerakrasch och femton små små fästingar

Förra veckan var minst sagt lite blandad. Den började mycket bra med en skattesänkning, fint väder och lyckad fotografering. Allt var på topp. Men så började små saker att gå emot på tisdagen. Det ena efter den andra. Och när det väl börjar så kan man ana att fler dåliga saker är på gång.

På onsdagen kraschade min pålitligaste, finaste och dyraste kamera oväntat och jag blev tvungen att snabbt hitta en ersättare. Humöret sjönk i botten. Att få den lagad skulle ta för lång tid. På fredagkvällen fick jag napp på en likvärdig begagnad i Nacka och for ditt och köpte den. Allt var bra igen trodde jag.

Vid gryningen vaknade jag av det kliade infernaliskt och trodde först att det var myggbett. Men när jag tittade på betten med förstoringsglas så var det små små fästingsnymfer, knappt synbara. Fick några svettiga timmar med förstoringsglaset och en pincett tills alla femton var bortplockade.

Senare på lördagskvällen tog jag några testbilder  ned ersättningskameran hemma vid Erstaviken, här är en av bilderna. Fler finns i mappen "Vatten & himmel"

Nu ser jag fram emot en mycket lugnare vecka.

Brygga vid Ertsaviken Tyresö Trintorp Stokholms skärgård © fotograf Mats Lindfors

Jag tar bilderna som gör mig lycklig helt enkelt

Varför fotograferar jag? Det är en fråga jag ställer mig ibland. Varför fotograferar jag mina motiv? Stockholms skärgård och staden vid vattnet? Svar är att bilderna gör mig lycklig ibland när jag lyckas. Ger mig ett kraftigt lyckorus. Och så älskar jag att vistas i de miljöerna. Skärgården ger mig något på djupet i min själ. En ton av evighet. Ursprung. Äkthet. Naturlighet. Ärlighet.

Jag drömde om att bli fotograf som tonåring, men misslyckades. Lade ned många tusentals av timmar på mitt livsintresse. Men jag apade nog efter andra fotografer och visste inte riktigt vad jag ville med mina bilder. Det gick åt skogen helt enkelt. Jag lade fotografdrömmarna på hyllan och sysslade med helt andra saker.

Så en dag när jag var trettio år hamnade jag ute i skärgården och blev helt förälskad i dess landskap. Några år senare så tog jag med kameran i båten. Och på den vägen blev jag fotograf. Nu har jag fotograferat skärgården yrkesmässigt i över tjugo år.

Storskrakar vid vårisen på Dalarö i Stockholms skärgård - fotograf Mats Lindfors

Med känslan som kompass

Söndagseftermiddagen kändes ovanligt bra. En promenad gav mig livsgnistan åter. Det känns som jag är tillbaka på banan igen med mer skärpa och energi. Eller är det bara temporärt? Jag har alltid lyssnat inåt i mig själv och haft känslan som kompass i hela mitt vuxna liv. Det är det enda sättet att leva för mig. Men ibland så möter jag dom som vill trycka in mig i fyrkantiga hål. Det går inget vidare och leder bara till besvikelse.

Dumpad till nyår

Kvinnan jag var ihop med, som jag älskade, gjorde slut dagen innan nyårsafton. Och det nya året inleds med högst blandade känslor. Känslor av djup saknad, längtan och smärta. Känslor av frihet, att kunna bara vara den jag är, slippa kritik, skäll och att väcka irritation.

Jag tycker att kärlek bygger på att man skall acceptera varandra som man är. Inte finna fel och försöka att göra om varandra. Ingen är perfekt. Alla har sina små brister och egenheter. Jag står för öppenhet och att vara tillåtande.

Jag har försummat bloggen och mitt arbete under de sista fem månaderna för att jag gav förhållandet högsta prioritet. Det skulle jag givetvis inte ha gjort. Men det är lätt att vara efterklok. Förlåt, mina kunder och bloggläsare.

Det nya året kommer säkert att bli en känslomässig berg och dalbana, antagligen med många inslag av djupa dalar. Men sedan kommer ljuset och sommaren med glittrande skärgårdsfjärdar. Det gäller att härda ut. Jag kan kanske vända det till en mycket kreativ period?

Att kärlek bara kan försvinna. Kan någon förklara det?