Varför pratar ingen om den viktiga rytmen i bilder?

En dag kom det in en man i galleriet och tittade på mina bilder. Det var på den tiden då jag hade ett galleri på Södermalm i Stockholm. Han granskade bilderna med stort intresse och sade att jag hade en så fin rytm i mina bilder. Och så frågade han vilken konstutbildning jag hade. När jag svarade ingen alls så såg han lite lätt chockad ut. Han var själv utbildad konstnär.

Det var då jag blev medveten om att det finns rytm i bilder. Det var något jag hade förbisett helt. Det hade ingen någonsin tagit upp i böcker och artiklar som jag läst om fotografering. Det fick mig att se bilder på ett nytt sätt. Men ändå så hade jag helt omedvetet hittat fram till rytmen. Så oerhört intressant och lärorikt att få veta!

Nu tycker jag mig ofta se att det som skiljer ut bra bilder mot mindre bra att de bra bilderna har en rytm. Det får kanske bilder att svänga och kännas lite som musik.

Det är sällan jag hittar någon som har skrivit om rytm i bilder. Men nyligen så hittade jag en intressant text. Läs gärna "Why rhythm makes this photo rock".

Hoppas att kan du känna rytmen i en av mina senaste bilder, fotograferad under hemresan från Kullaberg vid Vättern i lördags?

Höstvy vid Vättern nära Gränna.

Är det bara jag som kräks och mår illa?

Photokina har slagit upp portarna i Tyskland. Och nu är det värre än någonsin. Alla världens kamerafabrikanter ska överträffa varandra. Produktbilder sköljer ut och över oss i sociala media. Är det bara jag som kräks och mår illa av alla kameraprylar och den teknikfrossa som sköljer över oss?

Personligen mår jag alltid illa av att se närbilder på kameror och tillbehör. Precis som om det skulle vara något att njuta av att se. Därför har jag inte köpt en fototidning på evigheter. För där frossas det i kameror och snackas mest teknik. Så mycket att jag mår illa. Bilden är underordnad.

Det är inte prylarna som gör det viktigaste för bilden. Det är förmågan att se. Varför inte lägga tiden på att öva upp den färdigheten i stället? Ta kameran och gå ut en sväng. Eller titta igenom gamla bilder och se om något kan förbättras. Eller gå på en foto eller konstutställning.

Och till sist undrar jag över hur bra fotograf man egentligen kan bli om man jämt och ständigt tänker på prylar och teknik? Hur bra bilder är det egentligen när man bortser från att det tekniska är perfekt? Något kanske värt att fundera på?

En klipphäll vid Upplandskusten som fångade mitt intresse. 

Tio års skillnad på min digitala bildbehandling

Tio års skillnad på min bildbehandling. 2005 med Photoshop och nu 2015 med nya Lightroom 6. Bildbehandlingsprogrammen har verkligen utvecklats. Oj, oj, vilken skillnad det blir! Och speciellt på vissa av mina första digitala bilder som jag fotograferade år 2005. Vilken tur jag fotograferade i RAW så att jag kan göra om bilderna igen. Men vilket jobb det blir. Jag kommer nog aldrig att bli klar.

8000 bilder ska bort från min gamla bildbyrå som inte längre hänger med i funktionalitet. Jag tar bort en bild i taget kastar och flyttar till nya platser och gör om en del. Det är då jag upptäcker att en del bilder kan bli som nya igen. Som den här bilden som jag fotograferade på Stora-Nassa 2005 med min då sprillans nya Canon 1Ds mark II. Som var den tidens överlägset bästa digitala kamera.

Den bilden i nya versionen kan man nu bl.a. hitta på min nya bildmarknad "Archipelago Fine Art"

Den tio år gamla bilden bildbehandlad 2005

Den tio år gamla bilden bildbehandlad 2015

Att se är inte så enkelt som man kan tro

Så fort vi öppnar ögonen så ramlar bilder in på näthinnan och bilder uppstår. Men ändå är inte så lätt att se som som man kan tro. Att se och verkligen se och ta in. Det är inte att bara titta och ha ögonen öppna. Fast jag har varit intresserad av fotografi från fjorton års ålder så förstår jag fortfarande långt ifrån alla nivåer i seendet. Jag blir fortfarande överraskad av vad som finns i bilder, sådant som jag inte ser i fotograferingsögonblicket utan efteråt vid bildgenomgångarna. Till och med åratal efter. Men en bild är en bild och inte verkligheten. Det är en avgörande skillnad.

Jag har lärt mig att ana en bild eller en känsla i bilden som jag inte alls är klar över. Men jag tar de bilderna nu för dom brukar mogna med tiden. Jag är långt ifrån helt medveten om vad jag gör när jag fotograferar. Dom omedvetna nivåerna hos människan påstås ju vara oändligt mycket större än de medvetna. Och att vi påverkas mycket av dom. Utan att vi vet det.

En del fotografer säger sig se så mycket och ha en sådan medvetenhet och kontroll och lämnar ingeting åt slumpen. Men jag tror inte så mycket på det förhållningssättet. Det beror kanske också på vilka bilder som man är ute efter att ta. Men knappast inte bilder som intresserar mig så mycket.

Jag har hört många fotografer berätta om okontrollerade slumpar som har höjt bilderna till en extra nivå. En riktigt bra fotograf är beredd att följa dessa nya oväntade vägar bilden vill ta. Det tror jag på.

Svartskär vid havet i Stockholms södra ytterskärgård.

Smack poff - bilden bara kom till mig

För en vecka sedan satt jag och fikade med en kompis på String på Söder. Vartefter tiden gick så började dagsljuset att mattas av och så började inomhusbelysningen att reflekteras allt starkare i fönstren. Den tiden då skymningen kommer är min favorittid på dygnet. Då händer det så mycket intressant med ljuset.

Vi beslöt oss så småningom för att gå och när jag reste mig så sa det bara smack poff i mina ögon. Jag vacklade till och drog snabbt upp mobilen ur fickan och tog den här bilden. Den är långt ifrån perfekt tekniskt, men det är bara en av dess tjusning. Jag blir alltmer förtjust i mina instagrambilder som jag tar med mobilen. Det blir en helt annan sorts bilder till skillnad mot de landskapsbilder som jag normalt fotograferar. En mycket trevlig omväxling. Och jag tror att det är mycket nyttigt och kanske till och med lärorikt med omväxling.

Kanske är bilden inspirerad av Ernst Haas, en fotograf som betydde mycket i mina tonår.

Resumé av mitt fotografiska år 2013

Året 2013 började riktigt storslaget. Min största bild någonsin skulle sättas upp. Ett panorama från Kallskär på hela trettio meter. Kryssningsfartyget Birka gick in i en docka efter nyår för underhåll och samtidigt så monterades min jättepanoramabild upp i deras stora konferensrum.

Sedan blev det i stort sett tvärdött. Den bistra, långa och kalla vintern gynnade tyvärr inte försäljningen av mina skärgårdsbilder. I mitten på mars blev jag varse att Skärgårdsstiftelsen hade valt en av mina bilder till omslag för deras årliga "Skärgårdsnatur". Plus en hel del bilder till innanför pärmarna. Jättekul!

Vintern ville inte ge med sig. Och det hände inte mycket. I början på maj kände jag mig orolig för att 2013 skulle komma att bli mitt sämsta år på mycket länge. 2012 hade varit ett rekordår så jag var inte förberedd på en sådan omsvängning.

Fotograferingen av vinterbilder blev det inte så mycket av efter att isen hade lagt sig i januari. Med över en halv meter snö på isar och i landskapet gjorde det ytterst svårt att fotografera. Men ändå blev det runt två tusen vinterbilder innan gallring. Jag får nog vara nöjd ändå.

När grönskan började att spira på våren blev det en månadslång period med mycket dis. Inte bra alls för min typ av bilder. Mycket av vårfotograferingen gick om intet. Jag är mycket beroende av att ljus och andra omständigheter är de rätta. Och på våren stämde nästan ingenting.

Maj. Äntligen drog bildförsäljningen igång på allvar. I slutet på maj kom Viveka Stens "I farans riktning" med en Sandhamnsbild som omslag. Kort därpå hörde Världsnaturfonden WWF av sig och kom att använda två bilder till kampanjen "Sveriges pärlor". Därefter ville ett företag som blivit uppköpt av nätverksföretaget Cisco Systems ha sina konferensrum i Stockholm utsmyckade.

Dis och dimma kom även att prägla några veckor i juli. Jag låg i Stockholms södra ytterskärgård och väntade på bättre väder. Men det ville inte infinna sig. Och jag blev tvungen att återvända till fastlandet. Sista veckan i juli blev riktigt bra så jag använde den att fotografera flera av Skärgårdsstiftelsens områden som jag kunde nå med bil.

En dag vid vid Häringe kraschade slutaren helt oväntat i min bästa dyraste kamera någonsin. Oturligt och olägligt mitt i sommaren när kameran behövdes som mest. Tur ändå att jag inte var ute på sjön. Bestämde mig efter en sömnlös natt att köpa en begagnad liknade kamera. Att få kameran lagad fanns det inte tid till. Men att hitta en på begagnatmarknaden var inte det lättaste det heller.

Det var först i mitten på augusti det lossnade för mig ute i ytterskärgården. Så är det ofta med somrarna. Det är bara några dagar som är riktigt bra för fotografering. Och då gäller det att vara på rätt plats. Dagar med sol från en klarblå himmel räknar jag som dåligt. Det är vid väderomlslag de bästa tillfällena till att ta bra bilder infinner sig för mig.

Hösten blev överraskande bra med mycket bildförsäljning till utsmyckningar. En utställning på ett läkemedelsföretag kom att avsluta året. 2013 blev ett rekord för bilder till utsmyckningar!

Många fotografer är redan på det klara med vilka bilder som blev deras bästa förra året. Det har jag tyvärr ingen aning om ännu. En hel del bilder är ännu inte bearbetade. Att "se" tar tid. Jag vill att bilderna ska hinna ligga till sig. Att ha bråttom och jobba snabbt fungerar sällan bra. Då blir det missar och mycket att göra om i stället. Efterarbetet tar betydligt längre tid än fotograferingen och är inte lika roligt. Det blev nära 11.000 bilder totalt under året. Fast det inte var ett toppår fotograferingsmässigt, kanske medelbra. Tror jag.

En del av de nya bilderna från 2013 kan du se på Webbkusten Stock Photo

Nu är vi inne i januari 2014 och om en månad har jag haft mitt egna galleri på Åsögatan i hela sex år. Otroligt vad tiden går. Tycker att det var nyss jag flyttade in.

SUMMERING: 2013 blev rätt bra ändå försäljningsmässigt fastän den stora svackan under senvintern och i början av våren. Det är givetvis bara en del av vad som har hänt som jag nämnt här. Jag känner mig nöjd. Men fotograferingsmässigt blir jag mycket sällan riktigt nöjd. Så inte 2013 heller. Men några riktigt bra bilder blev det säkert. Det brukar bli det.

Fotografering handlar om ljus - att vara ljuskänslig

Tänker på ljusets betydelse i bilderna efter att ha sett ett program om målaren Edvard Munch. Att fotografera betyder att skriva med ljus. Inget ljus, ingen bild. Bara svart mörker. Fotografering och bildkonst handlar mycket om ljus - om att vara ljuskänslig. Att kamerasensorn eller filmen i kameran måste vara ljuskänslig är ju självklart. Men att även fotografen måste ha en hög känslighet för ljus. Det är kanske inte något man tänker på alls i början. Men ljustet gör oftast hela skillnaden på en bra eller dålig bild.

Hur ljustet verkar i bilden förstår man med en växande erfarenhet. Genom att titta på ljustet i verkligheten och på hur ljustet verkar i bilderna. Det är något man måste träna upp. Känslan för ljus.

För att förstå hur ljus fungerar i bilder så tycker jag att det är bäst gå tillbaka till de gamla målerimästarna Vermeer, Claude Monet och Edvard Munch. Där finns det mycket att lära.

"Ljusstrimman" en av mina bästa bilder från Stockholms skärgård. Finns att köpa som fototavla. © fotograf Mats Lindfors

Färger som piggar upp på årets mörkaste vecka

Färggrant och uttorkat. Ibland kan det bli uttorkat på vissa platser i Stockholms ytterskärgård. Detta var en sådan liten plätt som hade torkat helt under många sommarveckor. Men blommornas och växtlighetens skönhet minskade inte ändå. Det blev en vacker och intressant naturens färgpalett.
En lite annorlunda blombild. Konsten att kunna fotografera ligger mest i att kunna se. Och i Stockholms skärgård ser jag det jag vill se, det som betyder något för mig. Naturens skönhet i många olika former.

Jag tar bilderna som gör mig lycklig helt enkelt

Varför fotograferar jag? Det är en fråga jag ställer mig ibland. Varför fotograferar jag mina motiv? Stockholms skärgård och staden vid vattnet? Svar är att bilderna gör mig lycklig ibland när jag lyckas. Ger mig ett kraftigt lyckorus. Och så älskar jag att vistas i de miljöerna. Skärgården ger mig något på djupet i min själ. En ton av evighet. Ursprung. Äkthet. Naturlighet. Ärlighet.

Jag drömde om att bli fotograf som tonåring, men misslyckades. Lade ned många tusentals av timmar på mitt livsintresse. Men jag apade nog efter andra fotografer och visste inte riktigt vad jag ville med mina bilder. Det gick åt skogen helt enkelt. Jag lade fotografdrömmarna på hyllan och sysslade med helt andra saker.

Så en dag när jag var trettio år hamnade jag ute i skärgården och blev helt förälskad i dess landskap. Några år senare så tog jag med kameran i båten. Och på den vägen blev jag fotograf. Nu har jag fotograferat skärgården yrkesmässigt i över tjugo år.

Storskrakar vid vårisen på Dalarö i Stockholms skärgård - fotograf Mats Lindfors

Stenar på en havsstrand - en balansakt

Stenar på en havsstrand

Någon hade balanserat stenar på en havsstrand. Det såg mycket märkligt ut. Men svårt att göra en bra bild av. Jag fotograferade den för en vecka sedan vid havet på Torö. Det tog mig över tio olika bildversioner i bildbearbetningen innan jag hittade den här tonen. En mycket mjuk och försiktig tonskala tror jag blir bäst för den här bilden. Känns det fel så får man göra om. Och hålla på tills det blir bra. Det är sällan något blir bra helt av sig själv. Envishet och att aldrig ge upp tror jag är en bra egenskap om man skall lyckas med något. Nu känner jag mig nöjd med den här bilden.

Kollar in foto och konst på tv

Jag skulle egentligen vara ute i skärgården med båten och fotografera nu. Den här tiden på sommaren är en av de bästa. Men en förkylning har satt stopp för det. Så jag får vara hemma i stället och ladda för nya tag när jag blir frisk.

Såg dokumentären om den världsberömda rock och kändisfotografen Annie Leibowitz igen. Den visades för fyra år sedan. Jag tyckte mycket om de enkla bilderna som hon tog i början av sin karriär. Dom kändes äkta. Men sedan blev det alltmer konstlat och tillgjort tyvärr. Blev påmind igen om hur mycket större intresset är för fotografier i USA än i Sverige. Hade en svensk "Annie" tagit motsvarande bilder här hade nog bilderna dessvärre passerat mer eller mindre obemärkt.

Har också kollat in Work of art, unga konstnärer i USA som tävlar om att få ha en utställning och prispengar. Dom får en uppgift i varje program som skall utföras på tid och den sämsta blir utslagen. Jag hade inte kunnat göra ett smack med sådana förutsättningar. Funderar fortfarande på uppgiften "himmel och helvete" och har bara kommit på dåliga klichéartade idéer under ett dygn. Tycker i alla fall det är lärorikt och givande att följa programserien.  Nu är det två avsnitt kvar. Vem vinner?

Bildbehandlingsmaraton pågår

En till synes oändlig massa bilder som jag fotograferade förra sommaren är nu på väg att bildbehandlas. Jag tycker om att bilderna har fått legat till sig så att jag har fått en nyttig distans. Det blir lättare att se dom  då. Nästan som att se dom på nytt utan att ha några förutfattade meningar.

Först så har de bilderna som håller måttet valts ut och sedan har dom gallras, så bara dom bästa återstått. Men ändå så har det blivit flera hundra bilder kvar. Nu har jag jobbat mig igenom lite mer än hälften. När jag väl har börjat med det här jobbet så kan jag inte göra något annat.

Jag blir så fokuserad på min uppgift så det blir nästan som att springa ett maratonlopp. Jag har suttit vid datorn flera dagar i sträck. Men strax skall jag dock ta mig till "Market Art Fair" vilket skall bli mycket intressant. Känns nästan som en liten julafton för en bildtok som mig. Det kan också bli ett nyttigt avbrott från allt bildbehandlande.

Om jag bara visste hur man fotograferar

Solen lyser starkt på den vita snön i det vackra vinterlandskapet utanför fönstret. Strax skall jag ge mig iväg ut för att ta lite nya vinterbilder. Men varje gång jag skall iväg och fotografera så får jag en gnagande känsla av oro. Hur gör man när man fotograferar? Jag vet inte riktigt om sanningen skall fram. Det enda jag vet är att jag tar kameraväskan, åker till en bestämd plats och strosar runt. Men sedan tar det slut. En okänd kraft tar över. Något som finns inom mig som jag aldrig riktigt får grepp på. Och ändå är det är den kraften jag tränar mig att följa, att bli så lyhörd inför den som möjligt.

Hur gör man när man tar en bra bild? Jag vet inte riktigt och kommer nog aldrig att få veta det. Men att ta kameran och bege sig ut är alltid en bra början. Det brukar ge sig sedan. All tidigare nedlagd tid på fotografering och bildseende brukar ge resultat om allt vill sig väl.

Vinter i Stockholms skärgård

Fotokonst -en svartvit bild till fototavla

Bilden "höstskär" är jag mycket nöjd med. Tog den under ett kort besök på Byttan i ytterskärgården i slutet på sommaren 2009. Oktober låg inte långt borta. Hade väntat i veckor för att vädret skulle bli bra så att jag kunde segla ut. Så jag var otroligt laddad när jag väl kom ut bland skären. Fick en hel del bra bilder under fyra dagar. Att vara laddad och helt fokuserad på sin uppgift underlättar mycket för att få ett bra resultat tror jag. Det gäller att komma in i ett speciellt tillstånd av flyt i arbetet. Det händer inte ofta, men det hände denna gång.

Fotokonst i svartvitt  från skärgården 

Vad är en bra bild?

Vad är en bra bild? Vad kännetecknar en bra bild? Vad skiljer en bra bild från en dålig? Finns det något svar på det? Jag funderar på det ibland. Varför är just en bild bra ibland medan de flesta oftast är dåliga?

Kan det vara så här? En bra bild har en ton, en stämning, ett uttryck. En bra bild slår an något mot sin betraktare. En bra bild kännas. En bra bild lyckas att förmedla något.

Man kanske kan jämföra med ett eller flera välspelade ackord på en gitarr. De flesta kan nog snabbt urskilja bra eller dåliga toner från en gitarr, men kan man göra motsvarande en bild?

Musikanten kan inte sätta fingrarna hur som helst på gitarrhalsen. Han måste följa vissa musikaliska regler för att få det att låta bra. Är det det inte lika för en fotograf? Man kan inte plåta hur som helst, det riskerar att bara bli en visuell kakofoni. Har man det klart för sig? Jag tror inte det. Man underskattar troligen svårigheterna med att göra bra bilder. Och att man måste följa vissa visuella regler.

Att nästa alla kan ta tekniskt hyggliga bilder enklare än någonsin har inte gjort det lättare att ta bra bilder. Det handlar fortfarande att kunna utveckla sitt bildsinne, kunna se och att kunna förmedla något. Och då finns det inga genvägar. Det gäller att träna och jobba så mycket som möjligt med bildsinnet. Vara envis och uthållig. Kunna ta misslyckanden och komma igen.

"Svarta skär" - från Arholma i Stockholms skärgård

Tycker själv att jag har så mycket kvar att lära och jag kommer aldrig att komma i närheten av att kunna lära mig allt som behövs. Men det är också lite av tjusningen med att fotografera.

Att välja ut en av mina egna bilder som skall illustrera en "bra bild" känns väldigt svårt. Det är som ingen riktigt duger helt plötsligt. Men jag blir tyvärr ofta lite förblindad av mina egna bilder. Men jag vet att jag har känt mig mycket nöjd med "svarta skär" långa stunder. Så den får det bli.

Bli en fotograf i toppklass på 10.000 timmar

Hur blir man en fotograf i toppklass? Det är en fråga som nog många fotointresserade ställer sig. Men svaret vill man kanske inte längre veta. Det tar minst 10.000 timmars intensivt bildarbetande. Det påstår Anders Ericsson, professor i psykologi som har forskat på expertprestationer under många år. Läs gärna artikeln "Övning i 10.000 timmar slår medfödd begåvning" i SvD.se. Ofta så tror man att de som är riktigt duktiga på något har en medfödd talang och underskattar all tid som är nedlagd på att träna och öva.

Detta får mig att tänka på min egen utveckling som fotograf. Mina första fotografier i tidiga tonåren visar inga tecken alls på att jag skulle kunna bli fotograf överhuvudtaget. Bilderna var i allra högsta grad medelmåttiga. Men så hände något som skulle förändra mig. Jag fick följa med in i Bagarmossens skolas mörkrum. Där fick jag se fotopapper belysas och läggas i framkallningsbad och bilder började sakta att träda fram. Det var ett magiskt ögonblick för mig och sedan dess har jag alltid sett på bilder på ett helt annat sätt. Det ögonblicket öppnade både mina ögon och min bildkänsla. Ett avgörande ögonblick för mig i livet. Jag ville bli fotograf.

Sedan följde många intensiva timmar med fotograferande och bildtränande under tonåren. Och resultaten lät inte vänta på sig. Jag imponerade på hela min omgivning med mina bilder. Jag tänkte aldrig på hur många timar jag lade ned på min hobby. Men fotointresset upptog all min lediga tid. Nu har jag med råge passerat 10.000 timmars fotograferande och bildjobbande. Och det känns fortfarande som om jag lär mig nya saker hela tiden. Det finns så mycket kvar att lära. Det finns inga genvägar. Det är bara att jobba, jobba, jobba. Och om jag har blivit en fotograf i toppklass eller inte är upp till bildbetraktarna att avgöra.

Mestadels molnigt väder är en fotoutmaning

Är mulna dagar hopplösa dagar att plåta på? Det behöver inte alls vara så. Ibland så vill jag åka iväg en bra bit för att leta upp nya bra platser längs med skärgårdskusten. Men det är inte alltid ljuset villa vara med och visa sin bästa sida. Att dra iväg tio mil norrut när det är mestadels molnigt med risk för regn är inget drömläge precis. Men ibland så gör jag det ändå. Det går inte att hålla på att vänta i all evighet för att de rätta förhållandena skall infinna sig. Jag måste bara ut och se mig om. Och mulna dagar är ofta bra för närbilder och utsnitt. Men det kan ju tyckas att tio mil för den här bilden kanske är väl långt. Nåja, det blev ytterligare en bild den dagen som jag blev riktigt nöjd med. Så resan blev faktiskt riktigt lyckad.

Är fotografi både skapande och registrering?

Vad är fotografi? Vad är en fotografisk registrering? Vad är en bild? Under Kulturhusets fotodagar i mars valdes en fotograf ut som skall få ha en utställning där. Han heter Erik Berglin och hade fotograferat borttappade handskar och vantar. I mina ögon är det inte alls fotografi som jag tänker mig den.

För mig är fotografi ett skapande av en bild med en kamera. Erik Berglin har endast registrerat vantarna med en kamera. Skapelseprocessen är reducerad till ett absolut minimum. Att sedan Berglins registreringar satts samman till ett konstnärligt verk är en annan sak. Jag gillar verket som sådant, men fotografi är det inte för mig.

Berglins fotografier är ett exempel på det torra intellektuella sättet att uttrycka sig med bild. Att jobba med en idé. Jag tycker att det är roande, men bilderna kan aldrig nå mig på ett djupare plan. För mig så är det helt enkelt inte tillräckligt intressant. För mig ska bilder nå till känslorna. Nå bortom det intellektuella. Drabba mig på något plan.

Vi borde kanske börja göra skillnad på registrering och skapande av en bild.

Jag såg en överkörd kaffemugg på gatan. Jag tyckte den såg intressant ut och fotograferade den. Jag gjorde ett val. Är det en registrering eller en skapad bild? Man kanske ska göra skillnad på att ta ett fotografi och skapa en bild i fortsättningen?

Erik Berglin tog sin magisterexamen vid Högskolan för fotografi i Göteborg våren 2010. Får man lära sig skillnaden mellan skapande av bild och fotografisk registrering där?

The Genius of Photography - sex timmar om fotografi

För några månader sedan så tittade jag på den makalöst intressanta BBC-serien "The Genius of Photography" som finns på YouTube. Nu har jag börjat att se om den. Och det känns precis lika spännande igen. Det är kanske det bästa program som har gjorts för att förklara magin med fotografi. Dom startar där den kemiska fotografin började, för 170 år sedan. Och presenterar många av de viktiga fotograferna fram till idag.

Början känns helt överväldigande när dom mörklägger ett rum i Venedig och bara släpper in lite ljus genom ett några centimeter stort hål i fönstret. Där börjar magin med bilden. Bilden projiceras upp och ned på väggen mitt emot. En upplevelse utan dess like för den fotointresserade.

Här börja programserien "The Genius of Photography"  Se, lär och njut...

Min första riktiga panoramabild blev kanske rätt OK ändå?

För tre år sedan provade jag att fotografera panoramabilder med ett panoramahuvud. Men det kändes lite för tekniskt och mödosamt för mig. Panoramabilderna kom att bestå av runt tio bilder som sedan skulle sättas ihop i datorn. Jag kom dock aldrig att bli riktigt nöjd med resultatet.

Panoramabild från Hallskär i Stockholms skärgård

Under kvällen fick jag besök av en kompis som hittade just den panoramabilden liggande på datorns skrivbord. Vi öppnade den och jag suckade uppgivet. Nä, det där med panaoramabilder går nog aldrig att få att bli bra tänkte jag. Men efter att ha besökt Peter Liks hemsida så kunde jag konstatera att jag hade fel. Det går visst att göra fina panoramabilder.

OK. då var det bara att sätta igång. Öppnade bilden i bildbehandlingsprogrammet. Funderade över att beskära den. Provade några olika skär och blev smånöjd. Sedan gällde det att få bilden att lyfta i färg och kontrast som jag helt hade missat. Och efter lite putsande och fejande så började bilden att likna något jag kunde tycka om. Den kanske blev rätt OK till och med.