Så fort vi öppnar ögonen så ramlar bilder in på näthinnan och bilder uppstår. Men ändå är inte så lätt att se som som man kan tro. Att se och verkligen se och ta in. Det är inte att bara titta och ha ögonen öppna. Fast jag har varit intresserad av fotografi från fjorton års ålder så förstår jag fortfarande långt ifrån alla nivåer i seendet. Jag blir fortfarande överraskad av vad som finns i bilder, sådant som jag inte ser i fotograferingsögonblicket utan efteråt vid bildgenomgångarna. Till och med åratal efter. Men en bild är en bild och inte verkligheten. Det är en avgörande skillnad.
Jag har lärt mig att ana en bild eller en känsla i bilden som jag inte alls är klar över. Men jag tar de bilderna nu för dom brukar mogna med tiden. Jag är långt ifrån helt medveten om vad jag gör när jag fotograferar. Dom omedvetna nivåerna hos människan påstås ju vara oändligt mycket större än de medvetna. Och att vi påverkas mycket av dom. Utan att vi vet det.
En del fotografer säger sig se så mycket och ha en sådan medvetenhet och kontroll och lämnar ingeting åt slumpen. Men jag tror inte så mycket på det förhållningssättet. Det beror kanske också på vilka bilder som man är ute efter att ta. Men knappast inte bilder som intresserar mig så mycket.
Jag har hört många fotografer berätta om okontrollerade slumpar som har höjt bilderna till en extra nivå. En riktigt bra fotograf är beredd att följa dessa nya oväntade vägar bilden vill ta. Det tror jag på.
 |
| Svartskär vid havet i Stockholms södra ytterskärgård. |
