Det var första gången det hände

Gissningsvis så kommer det att hända fler gånger i framtiden. Men det kom verkligen som en stor överraskning att det redan var dags.

Häromdagen tog jag en promenad längst med ån vid Tyresö slott, alldeles bredvid målarprinsens sommarboende för ca 120 år sedan. Jag hittade tyvärr uselt med motiv i den låga skarpa höstsolens sken. Vindbyarna med kulingstyrka ställde dessutom till det ordentligt emellanåt. Stående på en bro tog jag i alla fall en testbild med mobilen. Resultatet såg oväntat intressant ut. Jag beslöt mig för att ta några riktiga bilder med spegelreflexkameran.

Hemma senare kom chocken. Mobilbilden var den som blev bäst. Trots bildredigeringen vid datorn gick det inte att få den rätta känslan i bilden tagit med den riktiga kameran. De mjuka pastellfärgade tonerna gick bara inte att få fram. Det är kanske dags för mig att se iPhonen med hdr som ett komplement till de riktiga kamerorna ibland vid svåra ljussituationer?

Seanre på kvällen tittade jag på Peter McKinnon på Youtube (5 milj. följare) när han testade två nya iphone 12 pro. Och han hade också kommit till samma slutsats som mig. Att mobilen ibland tar bättre bilder i speciella situationer än de riktiga kamerorna. 

Ett mekaniskt upprepande fotograferande

Ett par av mina svenska favoritfotografer har blivit sjuttio år fyllda. Men när jag tittar på deras senare bilder ser jag tyvärr mest ett mekaniskt upprepande. Som när en maskin tillverkar något med mycket hög kvalitet. En högkvalitativ bild efter nästa i en formmässigt perfekt stil. Upprepning i all oändlighet. Bilderna har förvandlats till produkter som spottas ut på löpande band. Det är lätt att det blir själlöst då. Jag vill inte nämna några namn. Vilka fotografer det rör sig om. Detta är givetvis bara min personliga uppfattning. Det kan vara jag, bara jag som ser det så.

Det värsta är att jag börjar känna av den nära nästintill mekaniska skickligheten i mitt eget upprepande fotograferande av skärgårdsklippor och vatten. Ska jag ta det som en varningssignal? Kanske dags att byta spår? Men vänta lite här. Det har jag ju redan börjat med. Det har hamnat en hel del sjöfåglar på mina nya bilder. Också Ölandsbilderna skvallrar om en liten förändring. Det gäller att hålla kärleken till skapandet vid liv. Det får aldrig börja att kännas mekaniskt.

Vad ska man med Instagram till?

Jag vill inte göra som många andra fotografer gör. Använda instagram som en markandsföringskanal. Lägga upp bilder som är tagna med bästa proffskameran och redigerade i photoshop. Allt för att bilderna ska se så "proffsiga" och bra ut som möjligt. Jag tycker att instagrams charm går bort då. Instagram är inte tänkt att använda på det sättet. Det är dessutom krångligt.

Instagram är gjord för bilder enkelt fotade med mobilen. Kanske för få till det lite mer levande, lekfullt och inspirerade. Det får mig att ta lite lättare på bilderna och få mig kanske att se på ett nytt sätt. Jag vill använda instagram till at fotografera bilder som jag aldrig annars skulle ha tagit. Och kanske lära mig något nytt om bilder utan att tänka på det tekniska perfekta.

Mitt instagramkonto @matsmagic

"Torrfuran" - en skärgårdsbild i svartvitt

Det är inte ofta jag blir riktigt nöjd med en svartvit bild från Stockholms skärgård. Men "Torrfuran" blir faktiskt fin både i färg och svartvitt. Upptäckte det nyss vid en bildgenomgång. Det är ytterst sällan det händer. Men trevligt, trevligt. Bilden är tagen på Järflotta som ligger i den sydligaste delen av skärgården. Jag var där under sommarens varmaste dagar då havet låg stilla i dagar.

Fototavla nr 1/15 av "Torrfuran" i färg, 80x120 cm monterad på plexiglas, hämtades upp i går från mitt galleri av en storbank som jag har haft länge. Mycket trevligt att få dom som kund!

Länk till "Torrfuran i färg"

"Torrfuran" - en bild från Stockholms skärgård i svartvitt 

Intryck från "Ett sätt att leva" på Moderna museet 2014

Ett sätt att leva - heter höstens fotoutställning på Moderna museet. Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag. Jag besökte den knökfulla vernissagen. Bara för att få bekräftat att mitt seende tydligen inte är i takt med tiden.

När jag sett något riktigt bra brukar jag oftast fotografera lite på väg från utställningen. Det blev inga bilder denna gång. Jag hade blivit mer konfunderad än inspirerad. Först det positiva. Jag upplevde Christer Strömholms bilder som oväntat bra, bättre än jag hade tyckt tidigare. Och Anders Petersens tidiga bilder var mycket fina. Där fanns en enkelhet och känslighet som jag tyckte om. Inget krångel. Inget manér. Bara det viktiga.

Men med årtiondenas gång hände något. Det enkla, det hudnära, det känsliga försvann. I stället har en hårdhet vuxit fram. Lättast ser man det i Anders Petersens utveckling där människorna ser ut som gjorda av plåt i dom senare bilderna. All känslighet är som bortblåst. Vad har hänt? Och sedan andra fotografers sökande efter filterliknade effekter och manér. Där man oftast misslyckas att få till det enligt mitt sätt att se.

En kort uppräkning av de fotografer som jag uppskattade mest på just denna utställning:
Anna Clarén (självporträttet) Agneta Ekman, Kenneth Gustavsson, Eva Klasson, Anders Petersen (Café Lemitz), Marco Plüss, Christer Strömholm, John S. Webb

Och givetvis fanns det många fotografer och bildgenrer som jag saknade. Som natur och landskap som alltid är så gott som helt bortglömda i fina kulturella sammanhang. Ändå tror jag att svenska folket tycker bäst om sådana bilder. 

Avslutar med en egen bild som jag tycker passar känslomässigt väl till utställningen. 

Sjöbodarna i Sandhamn - en av de nya bilderna 2014

Jag har tagit tusentals bilder under sommaren, främst i Stockholms skärgård. Men nu börjar det stora jobbet. Genomgång och "framkallning" av bilderna m.m. Och då jobbar jag långsamt så att jag "ser" bilderna. Känslan måste vara med. Det går inte att forcera. För då missar jag det rätta uttrycket och får göra om. Det är ofta små och viktiga justeringar som gör att bilderna får  det lilla extra. En svår balansgång. En bra bild ska ha liv samt kännas äkta och naturlig.

Sjöbodarna i Sandhamn Stockholms skärgård

Här ett klassiskt motiv från Sandhamn, sjöbodarna. Som jag ville fotografera på nytt.

Jag hade väntat dagar på det rätta ljuset. Det hade varit mulet länge. När det kom så varade det i fem minuter. Och det blev inte som jag hade tänkt mig, det blir det nästan aldrig. Retade mig lite på att jag inte fick med vattnet och på att den blå båten låg i vägen.

Ofta blir det som man retar sig på ett viktigt inslag i bilden för att få den att kännas levande. Och vattnet saknar jag inte heller. I gengäld fick jag fina molnspeglingar i flera av fönsterrutorna. Jag känner mig riktigt nöjd med bilden på sjöbodarna i Sandhamn.

Smack poff - bilden bara kom till mig

För en vecka sedan satt jag och fikade med en kompis på String på Söder. Vartefter tiden gick så började dagsljuset att mattas av och så började inomhusbelysningen att reflekteras allt starkare i fönstren. Den tiden då skymningen kommer är min favorittid på dygnet. Då händer det så mycket intressant med ljuset.

Vi beslöt oss så småningom för att gå och när jag reste mig så sa det bara smack poff i mina ögon. Jag vacklade till och drog snabbt upp mobilen ur fickan och tog den här bilden. Den är långt ifrån perfekt tekniskt, men det är bara en av dess tjusning. Jag blir alltmer förtjust i mina instagrambilder som jag tar med mobilen. Det blir en helt annan sorts bilder till skillnad mot de landskapsbilder som jag normalt fotograferar. En mycket trevlig omväxling. Och jag tror att det är mycket nyttigt och kanske till och med lärorikt med omväxling.

Kanske är bilden inspirerad av Ernst Haas, en fotograf som betydde mycket i mina tonår.

Vad finns där? Är mobilbilden det nya stora?

Ibland kommer en bild bara till mig. Den bara finns där. Vart än jag befinner mig. Landar i min blick. Det finns något i den som intresserar och kittlar. Då tar jag upp mobilen tittar och trycker. Sedan öppnar jag den i Instagram och gör en snabb beskärning och jag kanske väljer något filter som förstärker känslan som jag har. Så lägger jag ut den på nätet och känner mig mycket nöjd.

Senare under dagen så går jag tillbaka till bilden och tittar på den igen för att närmare studera vad det var jag såg. Och det är alltid jätteintressant. Var var det jag såg?  Vad döljer sig där?

Är mobilbilden det nya stora? Det som introducerar möjligheten att skapa och uttrycka sig med bilder? Det som kommer att skapa de nya fotograferna?

Jag älskar bra bilder och jag bryr mig egentligen inte om hur de kommer till.

Bilden "Sliding door" tog jag på Magasin 3. Vad döljer sig där?

Fotografering handlar om ljus - att vara ljuskänslig

Tänker på ljusets betydelse i bilderna efter att ha sett ett program om målaren Edvard Munch. Att fotografera betyder att skriva med ljus. Inget ljus, ingen bild. Bara svart mörker. Fotografering och bildkonst handlar mycket om ljus - om att vara ljuskänslig. Att kamerasensorn eller filmen i kameran måste vara ljuskänslig är ju självklart. Men att även fotografen måste ha en hög känslighet för ljus. Det är kanske inte något man tänker på alls i början. Men ljustet gör oftast hela skillnaden på en bra eller dålig bild.

Hur ljustet verkar i bilden förstår man med en växande erfarenhet. Genom att titta på ljustet i verkligheten och på hur ljustet verkar i bilderna. Det är något man måste träna upp. Känslan för ljus.

För att förstå hur ljus fungerar i bilder så tycker jag att det är bäst gå tillbaka till de gamla målerimästarna Vermeer, Claude Monet och Edvard Munch. Där finns det mycket att lära.

"Ljusstrimman" en av mina bästa bilder från Stockholms skärgård. Finns att köpa som fototavla. © fotograf Mats Lindfors

Kollar in foto och konst på tv

Jag skulle egentligen vara ute i skärgården med båten och fotografera nu. Den här tiden på sommaren är en av de bästa. Men en förkylning har satt stopp för det. Så jag får vara hemma i stället och ladda för nya tag när jag blir frisk.

Såg dokumentären om den världsberömda rock och kändisfotografen Annie Leibowitz igen. Den visades för fyra år sedan. Jag tyckte mycket om de enkla bilderna som hon tog i början av sin karriär. Dom kändes äkta. Men sedan blev det alltmer konstlat och tillgjort tyvärr. Blev påmind igen om hur mycket större intresset är för fotografier i USA än i Sverige. Hade en svensk "Annie" tagit motsvarande bilder här hade nog bilderna dessvärre passerat mer eller mindre obemärkt.

Har också kollat in Work of art, unga konstnärer i USA som tävlar om att få ha en utställning och prispengar. Dom får en uppgift i varje program som skall utföras på tid och den sämsta blir utslagen. Jag hade inte kunnat göra ett smack med sådana förutsättningar. Funderar fortfarande på uppgiften "himmel och helvete" och har bara kommit på dåliga klichéartade idéer under ett dygn. Tycker i alla fall det är lärorikt och givande att följa programserien.  Nu är det två avsnitt kvar. Vem vinner?

Candida Höfer på Artipelag konsthall fotografering förbjuden

Igår besökte jag återigen Artipelag konsthall ut på Hålludden, Värmdö. Denna gång för att se utställningen med Candida Höfer, en tysk företrädare av samtidsfotografi.

Jag blev så förtjust i denna nya konsthall, att jag köpte ett Artpass med fritt inträde för ett år, förra gången jag var där. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Nu har Artipelag nämligen inrättat ett fotograferingsförbud i konsthallarna. Och jag tycker inte alls om fotograferingsförbud när det saknar vettig grund. Fotograferingsförbudet kom till i samband med utställningen med Candida Höfer. En samtidsfotograf som inte tycks leva i samtiden där alla fotograferar, bloggar och delar med sig av sina upplevelser på nätet.

Vad jag tycker om Candida Höfer på Artipelag konsthall kommer jag därmed inte att skriva ett ord om i min blogg. Så illa tycker jag om fotograferingsförbud. Så illa, att jag nog aldrig kommer besöka Artipelag konsthall så länge dom har fotograferingsförbudet kvar. Man lockar till sig en bildintresserad publik som man förbjuder att fotografera. Helgalet! Besök inte Aritpelag konsthall.

Det är förbjudet att fotografera i Artipelag konsthall - helgalet

Fotoutställning på Ljusterö Konstmuseum

Ett smakprov på en av bilderna från min kommande utställning på Ljusterö konstmuseum. Den öppnar på söndag och håller på till lördagen den 21 juli. Välkommen!

Stångmärke vid Kallskär - sjömärke - i Stockholms skärgård

Förberedelser inför utställningen i Arholma båk

Går igenom mina Arholmabilder ytterligare en gång inför utställningen i Arholma båk som öppnar på midsommarafton. Anette Gustavsson och jag ställer ut där under hela sommaren. Anette med akvareller och jag med fotografier.

Mina bilder kommer att ha en tonvikt på Arholma blandat med lite andra bilder från den norra skärgården. Det större bilderna gick iväg till fotolabbet i natt för printnig. De mindre har jag börjat att skriva ut själv. Och kommer att fortsätta med det i kväll och under helgen.

Mina brickor och vykort kommer också att finnas i båken under sommaren. Välkommen till båken mellan den 19 juni till den 19  augusti.

Arholma båk i Stockholms norra skärgård

Lightroom 4 trollar fram fler nyanser i bilderna

Det känns nästan som magi att kunna få ut detaljer i mina gamla digitalbilder som jag inte ens trodde fanns där. Jag installerade Lighroom 4 i lördags och häpnade över det som plötsligt blev synligt i de ljusaste och mörkaste av bildernas partier. Adobe skall ha jobbat på den algoritm i åratal som gör detta möjligt.

Under mina sju år med digitalfotografering så har jag alltid fotograferat i RAW för att få med så mycket som möjligt av bildens tonregister. Även fast nyanserna inte var möjliga att få fram då i bildbehandlingsprogrammen. Jag tänkte att en vacker dag så kommer det att bli möjligt med teknikens utveckling. Och den vackra dagen är här nu. Nu är bara frågan om jag skall gå igenom och göra om digitalbilderna från sju år tillbaka i tiden. Det känns som det kommer att bli nödvändigt.

Normalt skriver jag inte om teknik i bloggen för att jag tycker att det är tråkigt och att det tar bort intresset för bilden. Det är trots allt själva fotograferingen och skapandet av bilden som är det viktigaste. Men denna uppgradering av Lightroom var av så stort intresse att jag bara måste nämna det.

Jag visar en bild på Mohlins fontän i två versioner som jag plåtade för ett par veckor sedan. Den översta är gjord med nya Lightroom 4, den undre med 3:an.

Det finns några bra filmer på Youtube som visar lite vad som är möjligt. En är
Lightroom basics Video 3 - Retouching photos och en annan Lightroom 4 - New Possibilities

Mohlins fontän i Kungsträdgården, Stockholm

Om jag bara visste hur man fotograferar

Solen lyser starkt på den vita snön i det vackra vinterlandskapet utanför fönstret. Strax skall jag ge mig iväg ut för att ta lite nya vinterbilder. Men varje gång jag skall iväg och fotografera så får jag en gnagande känsla av oro. Hur gör man när man fotograferar? Jag vet inte riktigt om sanningen skall fram. Det enda jag vet är att jag tar kameraväskan, åker till en bestämd plats och strosar runt. Men sedan tar det slut. En okänd kraft tar över. Något som finns inom mig som jag aldrig riktigt får grepp på. Och ändå är det är den kraften jag tränar mig att följa, att bli så lyhörd inför den som möjligt.

Hur gör man när man tar en bra bild? Jag vet inte riktigt och kommer nog aldrig att få veta det. Men att ta kameran och bege sig ut är alltid en bra början. Det brukar ge sig sedan. All tidigare nedlagd tid på fotografering och bildseende brukar ge resultat om allt vill sig väl.

Vinter i Stockholms skärgård

Och konstföreningen valde fotografiet...

Konstföreningen som kom på besök under dagen valde ett fotografi från Torös stenstrand. När bilden togs drog en styv sydlig kuling in med full kraft så stenarna klapprade, en natt när vinden var ljum och fullmånen lyste över Landsort.

Alla konstföreningar är mycket välkomna och kan få specialvisningar  av fotografier i mitt galleri om så önskas. Det finns en hel del att välja på på väggarna.

Avkoda det postindustriella konceptfotografiet?

Oh, hjälp! Ibland fattar jag nästan ingenting om fotografi. Känner mig hjälplöst okunning.

DN hade en intervju med Annika von Hausswolf för någon vecka sedan angående hennes uppdrag i Vårsalongsjuryn på Liljevalchs. Där fastande jag speciellt för ett par av hennes meningar.

"Jag lärde mig mycket genom att höra Ernst och Peter argumentera för en del av måleriet, som ligger dem nära. Och jag fick förklara för dem en del om fotografiets karaktär, som det postindustriella konceptfotografiet, som ofta har en visuell retorik som man kanske inte upptäcker om man inte kan avkoda den."

Och hjälp, tänkte jag, jag fattar nästan ingenting. Men hur många är det som begriper vad hon sade? Hur många är det som kan läsa av koderna? Är det kanske bara dom som som studerat vid Högskolan för fotografi i Göteborg, där Annika har varit adjungerad professor. Och några till i en liten krets eller?

 Är det kanske därför jag har haft så svårt att tillgodogöra mig det jag sett i blidväg från de på högskolan utbildade fotograferna? Men varför har jag tyckt så väldigt många bilder varit mycket intressanta som har kommit från motsvarande skola i Helsingfors? Dom kanske har andra koder eller inga alls? Vad vet jag.

För mig känns det helt främmande att tänka på att man i bilder skall behöva avkoda en visuell retorik. Jag vill hellre tänka på att det finns olika nivåer och skikt som man med träning i bildseende kan tillgodogöra sig.

Det sköna i att se en bild i taget

Idag ser jag på en bild från Nåttrö. Havet vilar lugnt i skymningen. Inte en båt i sikte. Ingen människa heller. Bortåt horisonten syns tre små skär. Jag vilar länge i bilden. Sjunker in i den. Återkommer till den flera gånger under dagen.

Jag tycker om att se på en bild i taget. Låta den sjunka in i mig. Påverka mitt sinne. I en konsthall kan jag bli stående länge framför ett verk. Det handlar om att bli berörd. Ta in. Se. Eller så är det jag som tar mig in i bilden. En växelverkan.

Ett av de första knepen jag lärde mig som fotointresserad tonåring var att sortera bort de sämsta bilderna. Eller rättare sagt bara visa de få som var riktigt bra. Då tyckte alla jag var en mycket bättre fotograf. Tänk om fler tänkte så nu när så enormt många bilder läggs upp på webben varje minut. Om bara det bästa lades upp. Men det känns som om det blir precis tvärt om. Det läggs ut allt fler bilder utan minsta eftertanke. Det blir som en kamp om att synas mest. Som om den som syns mest vinner. Den som skriker högst är bäst. Det är inte min kopp te.

Suverän Anton Corbijn på Fotografiska

En lågmäld holländsk man, fotografen Anton Corbijn, och hans sätt att fotografera har fascinerat mig länge. Med enkla medel har han kunnat utrycka mer i sina bilder än de flesta andra. Kanske mest känd som rockfotograf, men han har även börjat att porträttera flera av världens mest kända konstnärer. Hans eget intresse för konst har fått honom att söka upp konstnärerna och ta bilderna. Ett "hobbyprojekt" skall han ha kallat det.

Längtan efter att få se några riktigt bra fotografier fick mig att ta trapporna ned till Fotografiska under söndagseftermiddagen. Där hängde Anton Corbijns "Inwards and Onwards" sedan ett par dagar. Bilderna var gigantiskt stora, tyvärr alldeles för stora för min smak. Fick nästan backa in i väggarna för att få ett lagom betrakningsavstånd. Men ändå var bilderna mycket, mycket fina. Det var grymt imponerande att se vad Anton Corbijn kunde göra bara med en kamera och under enkla och oplanerande förhållanden. Att säga att han tillhör de bättre fotograferna i världen är ingen överdrift.

Anton Corbijn skall ha använt enbart en gammaldags Hasselblad med film när han tog bilderna till utställningen.

DN om Anton Corbijn
Aftonbladet om Anton Corbijn

En epidemi av fula bilder sprider sig i landet

Det är inte lätt att plåta fult. Ta fulbilder. Som ser ut som misslyckade nybörjarbilder, men ändå är bra. Endast ett litet fåtal fotografer behärskar det. Men så många försöker och misslyckas eller får det kanske i bästa fall till att bli halvbra. Fulbilder, när dom inte blir bra, får mig att tappa lusten att fotografera. Som med gatufoto. Det mesta jag ser är kass. Komplett ointressant. Men de i mina ögon misslyckade fulbilderna premieras, publiceras och ställs ut i en allt mer ökande takt.

Varför undrar jag? Jag gillar egentligen nästan alla genrer av fotografi, bara bilderna håller riktigt hög nivå. Kan det att ha att göra med att man hellre vill se förnyelse än bra bilder enligt ett klassiskt beprövat synsätt? Att dom nya halvbra är intressantare? Eller är det bara ett motpol till det vackra? Den typ av bilder som jag har som huvudsyssla, landskaps och naturfotografi ses det tyvärr lite ned på i förståsigpåarnas fina värld. Men dom bilderna är min passion, det går inte att komma ifrån. Det kan inga trender i världen ändra på.

Tidigare när jag gick på stan så tog jag bilder på rätt ointressanta saker som kunde bli hyfsade halvbra bilder. Det har jag tröttnat på nu. Jag ser och går förbi, går vidare mot nya mål. Bilden nedan på stuprännan är just den typ av bilder som jag har tröttnat på att plåta. Åtminstone för tillfället. Den säger mig ingenting. Jag tänker ägna mig åt det vackra. Som de flesta vanliga människor gillar.