Ett sätt att leva - heter höstens fotoutställning på Moderna museet. Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag. Jag besökte den knökfulla vernissagen. Bara för att få bekräftat att mitt seende tydligen inte är i takt med tiden.
När jag sett något riktigt bra brukar jag oftast fotografera lite på väg från utställningen. Det blev inga bilder denna gång. Jag hade blivit mer konfunderad än inspirerad. Först det positiva. Jag upplevde Christer Strömholms bilder som oväntat bra, bättre än jag hade tyckt tidigare. Och Anders Petersens tidiga bilder var mycket fina. Där fanns en enkelhet och känslighet som jag tyckte om. Inget krångel. Inget manér. Bara det viktiga.
Men med årtiondenas gång hände något. Det enkla, det hudnära, det känsliga försvann. I stället har en hårdhet vuxit fram. Lättast ser man det i Anders Petersens utveckling där människorna ser ut som gjorda av plåt i dom senare bilderna. All känslighet är som bortblåst. Vad har hänt? Och sedan andra fotografers sökande efter filterliknade effekter och manér. Där man oftast misslyckas att få till det enligt mitt sätt att se.
En kort uppräkning av de fotografer som jag uppskattade mest på just denna utställning:
Anna Clarén (självporträttet) Agneta Ekman, Kenneth Gustavsson, Eva Klasson, Anders Petersen (Café Lemitz), Marco Plüss, Christer Strömholm, John S. Webb
