Besök i det allra heligaste

Besök i det allra heligaste under gårdagen med bästa vännen Leif. På Thielska Galleriet finns flera målningar med mina favoritkonstnärer, Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Munch, Eugene Jansson, m.fl. En plats jag besöker med jämna mellanrum för att lära och låta mig inspireras.

Bruno Liljefors på Thielska galleriet.

Thielska galleriet.

Eugen Jansson

Var är Anders Zorns akvarell "Kapprodd" målad?

Anders Zorn "Kapprodd"

 Anders Zorns fantastiska målning "Kapprodd" fick mig plötsligt att fundera om den verkligen föreställde Dalarö i Stockholms skärgård som det påstås. Öarna runt Dalarö är ju skogsbeklädda ned till vattnet och heller inte så höga. Jag fick mer en känsla av ytterskärgård. Och den enda ytterskärgård som passar in tycker jag då är Stora-Nassa. Där finns både höga klippväggar och låga nakna skär. Och längst i bakgrunden kan man se den karaktäristiska profilen av Sköt-Korpharen. Ett högt och lite skrämmande vresigt skär vid södra inseglingen. Det enda som jag inte kan få att stämma är de röda stugorna uppe till höger i målningen. Men dom har väl tillkommit genom den konstnärliga friheten. 

Sammanlagt har jag tillbringat månader i min segelbåt i Stora-Nassa under åren och tagit tusentals bilder. Från kuling till spegelblankt. Regn till solsken. Zorns målning fick mig att ta en närmare titt på mina egna bilder för att se om något överensstämde.Tyvärr har jag aldrig gått iland där Zorn stod och målade för den ön är i privat ägo. 

Men jag hittade istället en bild som jag hade missat vid de tidigare genomgångarna. Det var från en kväll då allt stämde i nittio sekunder. Ljuset, molnen, färgerna, kompositionen och utsnittet, allt stämde efter sammanlagt flera månader av vistelse i Stora-Nassa ytterskärgård. Men efter nittio sekunder gick molnen för solen. Jag tog så många bilder som jag hann med med varierande utsnitt och kompositioner. Men den bästa bilden hade jag missat! Det upptäckte jag nu. Tack Anders Zorn, som fick mig att upptäcka det! 

Bilden från Stora-Nassa går att beställa som högkvalitativ "fineart print" på min hemsida Mats Fotokonst. Nästan alla bilder på min hemsida går att köpa/beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar.

Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Låga skär i skymning i Stockholms ytterskärgård Stora-Nassa © fotograf Mats Lindfors

Ett mekaniskt upprepande fotograferande

Ett par av mina svenska favoritfotografer har blivit sjuttio år fyllda. Men när jag tittar på deras senare bilder ser jag tyvärr mest ett mekaniskt upprepande. Som när en maskin tillverkar något med mycket hög kvalitet. En högkvalitativ bild efter nästa i en formmässigt perfekt stil. Upprepning i all oändlighet. Bilderna har förvandlats till produkter som spottas ut på löpande band. Det är lätt att det blir själlöst då. Jag vill inte nämna några namn. Vilka fotografer det rör sig om. Detta är givetvis bara min personliga uppfattning. Det kan vara jag, bara jag som ser det så.

Det värsta är att jag börjar känna av den nära nästintill mekaniska skickligheten i mitt eget upprepande fotograferande av skärgårdsklippor och vatten. Ska jag ta det som en varningssignal? Kanske dags att byta spår? Men vänta lite här. Det har jag ju redan börjat med. Det har hamnat en hel del sjöfåglar på mina nya bilder. Också Ölandsbilderna skvallrar om en liten förändring. Det gäller att hålla kärleken till skapandet vid liv. Det får aldrig börja att kännas mekaniskt.

Skitfult men ändå fantastiskt på Sven Harrys

Vilken tur att jag tog mig tiden att gå och titta på det som inte är mitt främsta intresse. Fotografier på människor är ju inte mitt eget motivområde alls. Och samlingsutställningar brukar jag oftast inte inte gilla. Det brukar bli för splittrat. Men fotoutställningen "Here’s looking at you" på Sven Harrys lyckas ändå bli oerhört intressant att se. Bland 98 fotografer med 199 bilder från Hasselblads samling av fotografi fanns många guldkorn att beskåda.

Bilderna hängde utan namn och titelskyltar vilket faktiskt var bra. Nu kunde man se vilka bilder bilder som man gillade eller ogillade och senare hitta namnen på en verkslista. Mina två favoritbilder på utställningen visade sig inte oväntat vara fotograferade av Irving Penn och Anton Corbijn. Två fantastiskt skickliga fotografer men med två helt olika tekniska arbetssätt. Penn som behärskade tekniken till fulländning och Corbijn som istället är lite "slarvig" tekniskt. Ändå är båda mina favoriter. Det är inte perfektionism som gör bilder bra. Det måste till något annat som är viktigare. Det har dom båda.

Men det var något som jag tyckte var skitfult och som störde mig mycket. Alla dessa gräsliga vita passepartouter till oftast svarta ramar. Jag tycker inte om passepartouter till fotografier. Jag ser fotografier mer som oljemålningar och då räcker det med bara en ram. Mycket snyggare! Jag gillar fotokänslan. Foto med ram det räcker. Lars Lerin gillar väl inte heller passepartouter på sina akvareller har jag läst om.

Det fanns dock några få fotografer på utställningen som hade samma smak som mig när det gällde ramning. Till exempel Cindy Sherman och Elina Brotherus hade fotografi med bara ram. Två fotografer som håller sig i toppen inom konstfoto i världen. Så ska det se ut. Jag tog tyvärr inget foto på deras bilder.

Själv så har jag levererat mina bilder endast med glas och ram då ramning önskats de senaste 20 åren. Och alla kunder har varit nöjda. 

Pavarotti fotograferad av Anton Corbijn - en fantastisk fin bild.

Det skulle blivit så mycket snyggare utan passepartouter. 

Intryck från "Ett sätt att leva" på Moderna museet 2014

Ett sätt att leva - heter höstens fotoutställning på Moderna museet. Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag. Jag besökte den knökfulla vernissagen. Bara för att få bekräftat att mitt seende tydligen inte är i takt med tiden.

När jag sett något riktigt bra brukar jag oftast fotografera lite på väg från utställningen. Det blev inga bilder denna gång. Jag hade blivit mer konfunderad än inspirerad. Först det positiva. Jag upplevde Christer Strömholms bilder som oväntat bra, bättre än jag hade tyckt tidigare. Och Anders Petersens tidiga bilder var mycket fina. Där fanns en enkelhet och känslighet som jag tyckte om. Inget krångel. Inget manér. Bara det viktiga.

Men med årtiondenas gång hände något. Det enkla, det hudnära, det känsliga försvann. I stället har en hårdhet vuxit fram. Lättast ser man det i Anders Petersens utveckling där människorna ser ut som gjorda av plåt i dom senare bilderna. All känslighet är som bortblåst. Vad har hänt? Och sedan andra fotografers sökande efter filterliknade effekter och manér. Där man oftast misslyckas att få till det enligt mitt sätt att se.

En kort uppräkning av de fotografer som jag uppskattade mest på just denna utställning:
Anna Clarén (självporträttet) Agneta Ekman, Kenneth Gustavsson, Eva Klasson, Anders Petersen (Café Lemitz), Marco Plüss, Christer Strömholm, John S. Webb

Och givetvis fanns det många fotografer och bildgenrer som jag saknade. Som natur och landskap som alltid är så gott som helt bortglömda i fina kulturella sammanhang. Ändå tror jag att svenska folket tycker bäst om sådana bilder. 

Avslutar med en egen bild som jag tycker passar känslomässigt väl till utställningen. 

Fantastiska bilder från orörda platser på jorden

Mästerfotografen Sebastiao Salgado från Brasilien ställer ut tvåhundrafemtio bilder på Fotografiska just nu. Utställningen heter "Genisis" och visar platser på jorden dit inte det moderna livet hittat och därmed börjat att förstöra. Fotografiska skriver att utställningen är "ett kärleksbrev till vår planet, en hyllning till vårt ursprung och en påminnelse om vad vi har att förvalta".

I åtta år åkte Salgado jorden runt och fotograferade till sin jätteutställning. Ett imponerande arbete. Bilderna är uteslutande i svartvitt och är printade i varierande storlekar. Vid några tillfällen så saknar jag färgen. Men ändå. Jag tycker att utställningen är helt fantastisk!!!

För alla som intresserade av naturen och vårt ursprung och gillar bilder som också vänder sig till känslorna är utställningen ett måste tycker jag. Utställningen har visats på många platser världen över sedan 2013. Nu är det blivit Stockholms tur. Den håller på till den 14 september 2014.

Passa på att göra ett besök och skapa en egen uppfattning om det, enligt mitt tycke, bästa som finns att se i den fotografiska bildvärlden just nu. De "intellektuella" eller vad man ska kalla dom som inte är mottagliga för dessa naturbilder, håller inte med, jag vet det. Det är något som skämmer mig en liten aning. Men det ska man inte bry sig om egentligen.

Se en intervju med Salgado på Kulturnyheterna

Funderingar över en kväll på Moderna Museet

Moderna Museet i Stockholm har fri entré varje fredag mellan 18.00-20.00 till sina samlingar. Ett utmärkt påfund som har varat något år nu. Igår kväll var jag där.

Henri Matisse "Marockanskt landskap" från 1912

Den första bild som riktigt tog tag i mig under kvällens besök var Henri Matisse "Marockanskt landskap" från 1912. Jag tror att jag stod och begrundade det över fem minuter helt stilla. Vilken fantastisk bild! Och fram till ungefär den tiden så skapades många fantastiska verk av konstnärer världen över, det tror jag att de flesta kan hålla med om. Och så hade det hållit på i århundranden.

Hängningen på Moderna är efter en tidsaxel där man ser konstens utveckling och förändring. Mycket bra tycker jag. Det får mig att inse att mina upplevelser av konsten avtar ju mer vi närmar oss nutiden. Är det bara jag som upplever det så? Nutidskonsten känns inte alls lika intressant, varför? Hur många kommer att tycka mycket bra om vår nutidskonst om hundra år? Inte många är min gissning. 

Henri Matisse "Marockanskt landskap" ser minst tio gånger bättre ut på Moderna Museets vägg än på webben. Gå gärna dit själv och se skillnaden.

Riktigt enkelt är många gånger bäst

Man behöver inte krångla till det. Bra bilder ska helst vara enkla. Enkelt är många gånger bäst. Och det går alldeles utmärkt att fotografera hemmavid.

Hur många gånger har jag inte kommit ned till Kalvfjärden under de trettiotre år jag har bott på Tyresö-Brevikshalvön. Det borde vara omöjligt att fortsätta att ta nya bilder där. Bilder som blir bra.

Många fotografer reser ständigt till nya platser världen över i jakt på nya bilder. Men inte jag. Jag håller mig till Stockholms skärgård, där jag har fotograferat i tjugofem år nu. Det har en fördel att lära sig ett område och följa dess årstider, stämningar och förändring. Hitta en ny bildvinkel på samma plats man stått så många gånger tidigare. Eller att går trehundra meter till vänster för att hitta något nytt.

För ungefär hundra år sedan fanns en liten konstnärskolloni som höll till vid Tyresö Slott tvärs över fjärden. Förra året var den en utställning om de konstnärerna på Prins Eugens Waldemarsudde. Det känns väldigt inspirerande att gå där med kameran i samma område där så mycket fin konst redan har skapats.

Se fler bilder från Tyresö-Brevik

Kalvfjärden sedd från Tyresö-Brevik i Stockholms skärgård. 

Ansel Adams ogillade Rembrants "gräsliga måleri"

Jag blev riktigt, riktigt förvånad. Kanske lite chockad. Jag läste en lång, intressant och omfattande intervju med mästerfotografen Ansel Adams där han helt plötslig gick till attack mot självaste Rembrant och hans måleri.

"Sometimes, there’s undue praise given to things just because they are old and unique and rare. Rembrandt is one example. I’ve never been happy with his work, at least not with the paintings." och han fortsatte "Aristotle with a Bust of Homer, the one the Metropolitan bought for $2,000,000–I think that’s a terrible painting."

Jag tappade hakan och hela min respekt för Ansel Adams. För den finaste bild jag någonsin sett är ett självporträtt av Rembrant som hänger på Nationalmuseum i Stockholm.

Ansel Adams förklarade i ett svep miljontals beundrare av Rembrant under århundraden som okunniga noviser med dålig smak och dåligt omdöme. Det skulle han inte ha gjort. Min respekt för Ansel Adams är helt borta. Det blir svårt att se hans svartvita landskapsbilder igen utan att tänka på hur himla korkad han var. 

Rembrants självporträtt på Nationalmuseum  i Stockholm

Inspiration - William Eggleston - fotografi på högsta nivå

William Eggleston - Image documentary - fotografi på högsta nivå om egentligen ingenting

Hittade en film om William Eggleston på på You Tube och fick mig en riktig högtidsstund. Den är upplagd i fem delar. Se dom. Svindlande bra helt enkelt!

Jag är intresserad av fotografi och bildkonst i väldigt olika genrer. Tycker att det inspirerande och stimulerande att vara bred och ta in det bästa inom de flesta områden. Det går att lära mycket av William Eggleston som vid blott 26 års ålder fick ha sin första utställning på Moma 1976 - Moderna Museet i New York.  En utställning som blev helt nedskriven av kritikerna, men kom att bli omvärderad med åren.

Det kanske märkligaste för mig med Egglestons sätt att fotografera är att han bara tar en bild på det han vill avbilda. De flesta fotografer tar många, många bilder och väljer sedan ut den bästa. För mig kan det variera mellan 2 och 50 beroende på motivet.

 

Kollar in foto och konst på tv

Jag skulle egentligen vara ute i skärgården med båten och fotografera nu. Den här tiden på sommaren är en av de bästa. Men en förkylning har satt stopp för det. Så jag får vara hemma i stället och ladda för nya tag när jag blir frisk.

Såg dokumentären om den världsberömda rock och kändisfotografen Annie Leibowitz igen. Den visades för fyra år sedan. Jag tyckte mycket om de enkla bilderna som hon tog i början av sin karriär. Dom kändes äkta. Men sedan blev det alltmer konstlat och tillgjort tyvärr. Blev påmind igen om hur mycket större intresset är för fotografier i USA än i Sverige. Hade en svensk "Annie" tagit motsvarande bilder här hade nog bilderna dessvärre passerat mer eller mindre obemärkt.

Har också kollat in Work of art, unga konstnärer i USA som tävlar om att få ha en utställning och prispengar. Dom får en uppgift i varje program som skall utföras på tid och den sämsta blir utslagen. Jag hade inte kunnat göra ett smack med sådana förutsättningar. Funderar fortfarande på uppgiften "himmel och helvete" och har bara kommit på dåliga klichéartade idéer under ett dygn. Tycker i alla fall det är lärorikt och givande att följa programserien.  Nu är det två avsnitt kvar. Vem vinner?

Ett abstrakt mönster på en berghäll vid Ingaröfjärden

Ett intressant abstrakt mönster fanns på en berghäll vid Ingaröfjärden. Ibland så har man motiven bokstavligen under fötterna. Det gäller att se ned ibland. Men det var inte lätt att hitta ett utsnitt som skulle göra sig till en bild. Men jag tror att jag har lyckats skapligt i alla fall.

Den österrikesfödde fotografen Ernst Haas, 1921-1986, påverkade mig starkt i tonåren. Han var en föregångare i att använda färg och form i sina bilder. Haas flyttade till New York under 50-talet där var en dom första med att använda färgfilmen Kodachrome. Min bild på berghällen vid Ingaröfjärden kanske kommer sig av en liten påverkan av Ernst Haas. Jag började med att fotografera i svartvitt som 14-åring och som jag då verkligen älskade, men mina bilder i färg kom med tiden att få en helt annan kraft. En del fotografer lär sig aldrig att bemästra färgen för den är ytterligare ett svårighetsmoment i bildskapandet. Men för mig så föll det sig helt naturligt.

Abstrakt mönster i berghäll

Suverän Anton Corbijn på Fotografiska

En lågmäld holländsk man, fotografen Anton Corbijn, och hans sätt att fotografera har fascinerat mig länge. Med enkla medel har han kunnat utrycka mer i sina bilder än de flesta andra. Kanske mest känd som rockfotograf, men han har även börjat att porträttera flera av världens mest kända konstnärer. Hans eget intresse för konst har fått honom att söka upp konstnärerna och ta bilderna. Ett "hobbyprojekt" skall han ha kallat det.

Längtan efter att få se några riktigt bra fotografier fick mig att ta trapporna ned till Fotografiska under söndagseftermiddagen. Där hängde Anton Corbijns "Inwards and Onwards" sedan ett par dagar. Bilderna var gigantiskt stora, tyvärr alldeles för stora för min smak. Fick nästan backa in i väggarna för att få ett lagom betrakningsavstånd. Men ändå var bilderna mycket, mycket fina. Det var grymt imponerande att se vad Anton Corbijn kunde göra bara med en kamera och under enkla och oplanerande förhållanden. Att säga att han tillhör de bättre fotograferna i världen är ingen överdrift.

Anton Corbijn skall ha använt enbart en gammaldags Hasselblad med film när han tog bilderna till utställningen.

DN om Anton Corbijn
Aftonbladet om Anton Corbijn

Bli en fotograf i toppklass på 10.000 timmar

Hur blir man en fotograf i toppklass? Det är en fråga som nog många fotointresserade ställer sig. Men svaret vill man kanske inte längre veta. Det tar minst 10.000 timmars intensivt bildarbetande. Det påstår Anders Ericsson, professor i psykologi som har forskat på expertprestationer under många år. Läs gärna artikeln "Övning i 10.000 timmar slår medfödd begåvning" i SvD.se. Ofta så tror man att de som är riktigt duktiga på något har en medfödd talang och underskattar all tid som är nedlagd på att träna och öva.

Detta får mig att tänka på min egen utveckling som fotograf. Mina första fotografier i tidiga tonåren visar inga tecken alls på att jag skulle kunna bli fotograf överhuvudtaget. Bilderna var i allra högsta grad medelmåttiga. Men så hände något som skulle förändra mig. Jag fick följa med in i Bagarmossens skolas mörkrum. Där fick jag se fotopapper belysas och läggas i framkallningsbad och bilder började sakta att träda fram. Det var ett magiskt ögonblick för mig och sedan dess har jag alltid sett på bilder på ett helt annat sätt. Det ögonblicket öppnade både mina ögon och min bildkänsla. Ett avgörande ögonblick för mig i livet. Jag ville bli fotograf.

Sedan följde många intensiva timmar med fotograferande och bildtränande under tonåren. Och resultaten lät inte vänta på sig. Jag imponerade på hela min omgivning med mina bilder. Jag tänkte aldrig på hur många timar jag lade ned på min hobby. Men fotointresset upptog all min lediga tid. Nu har jag med råge passerat 10.000 timmars fotograferande och bildjobbande. Och det känns fortfarande som om jag lär mig nya saker hela tiden. Det finns så mycket kvar att lära. Det finns inga genvägar. Det är bara att jobba, jobba, jobba. Och om jag har blivit en fotograf i toppklass eller inte är upp till bildbetraktarna att avgöra.

Fotografen Anton Corbijns bilder rensade mina ögon

Sent i går kväll så visades en fotodokumentär om rockfotografen Anton Corbijn på Kunskapskanalen. Det var en repris, jag hade sett programmet tidigare, men det var väl värt att se om. Att kunna se bilder från en av världens främsta är alltid en stor njutning. Jag kan aldrig få nog. Bilder på den nivån har ofta en förmåga att rensa mina ögon och ge mig inspiration och en gnista att fortsätta fotografera. Och det var precis vad Anton Corbijns bilder gjorde.

Jag beundrar människor enormt som har förmågan att utrycka sig väl med bilder. Som kan ladda bilder med energi och kraft. Tyvärr är det inte många som besitter den förmågan. Så det gällde att passa på då ett tillfälle som detta bjöds. Själv visste han inte riktigt varför han hade den förmågan verkade det som. Men så brukar det vara. Dom som kan bäst vet egentligen inte riktigt varför det blir så bra. Dom bara håller på. Anton Corbijn har inte ens någon fotoutbildning, vilket gör honom än mer fascinerande. Programmet kan ses här.

Efter programmet så tittade jag på en av mina egna bilder och den hade aldrig tidigare sett så bra ut. (Bilden i mitt tidigare inlägg.) Mina ögom var rensade och jag såg den som på ett nytt sätt. Min egen bild såg helt fantastisk ut!

Bildseendet utvecklas med tiden

Idag var det Skeppsholmens dag och jag promenerade dit och smet in på Moderna Museet för att återigen titta på deras stora fotografisamling. Trodde att det skulle vara fullt med folk för att det var fritt inträde, men ack vad jag bedrog mig. Mitt humör var inte det bästa för lunchen hade blivit två varma korvar nere vid kajen. Jag hade hoppats på något bättre, minst sagt.

Denna gång kunde jag inte se så många bilder som intresserade mig längre. På vernissagen kändes det annorlunda. Då blev jag bländad av mängden god fotografi. Nu var det Irving Penns bilder som stod i en helt egen klass. De som två verk jag tyckte var allra bäst hade jag sett på Gun Gallery bara för ett år sedan och inte kunnat ta in alls. Men plötsligt idag såg jag dem på ett annat sätt och tyckte dom var helt mästerliga. Mitt sätt att se hade alltså förändrats. Det utvecklas mer eller mindre hela tiden.

Väl tillbaka i mitt eget galleri så undrar jag varför det inte fanns några natur och landskapsbilder representerade på Moderna Museets samlingar, eller var dom gömda? Det var väldigt ont om vackra bilder över huvud taget. Ganska underligt, världen är ju både ful och vacker. Men det vackra anses ju tyvärr oftast som simpelt i finare sammanhang. Utom när bildkonst auktioneras ut för då värderas t.ex. skärgårdsbilder plötsligt till hissnade nivåer. Ett stort hyckleri kan jag tycka.

"Phil Spector - musikgeniernas geni"

Lyssnar på Beatles och skriver samtidigt, få se om det funkar. Blev musiksugen av att se filmen om Phil Spector på SVT-play under dagen. Blev överraskad av hans enorma betydelse inom poprockmusiken. Att han var stor det visste jag, men inte att han hade betytt så mycket. Att han hade producerat en del av Beatles och Lennon stora låtar var jag inte klar över. Lennons "Imagine" t.ex. Han ville stå i bakgrunden och hamnade i verkligen bakgrunden. Tänk om han hade gjort solokarriär istället?

Programmet var intressant ur flera synvinklar. Först och främst makalös musik. Och det gav en inblick i hur skapandeprocessen fungerar. Hur stentufft och känsligt det är att vara i översta världstoppen. Att återigen barndomssmärtor kanaliseras om till mästerverk. Och att Phil Spector alltid var en outsider som aldrig kom in i värmen. Trots alla han succéer. Det finns ingen rättvisa, men det visste jag i och för sig förut. En del kan vara hur bra som helst, men det hjälper ändå inte för att bli accepterad av etablissemanget. Bilden av ett ensamt olyckligt missförstått geni tonade fram i filmen. Mycket sorgligt. Och sedan rättegången där han till slut blev fälld för mord. Sorgligare kunde det knappast ha blivit. Tveksamt om han var skyldig, min uppfattning.

Det var John Lennons son Sean som yttrade att Phil Spector var musikgeniernas geni. Programmet kan ses på  SVT-play fram till den 15 juli.

Fotografisk explosion på Moderna Museet

Under fredagkvällen var det vernissage av del två i Moderna Museets satsning på att visa delar av sin stora fotografisamling. Och det blev alldeles för mycket att ta in. För många bra bilder i det högre skiktet. Jag blev superstressad och virrig. Kände mig som en yr höna som ville picka i mig så många korn som möjligt på kort tid. Det gick inte bra. Jag måste återvända och ha gott om tid.

Läs gärna va DN:s Lars Epstein skrev om sitt besök. Han hade orken och skärpan att vara mer utförlig i sitt blogginlägg.

Återbesök till Eskos Männikkös fantastiska "naturbilder"

Det var söndag och sista dagen med Eskos Männikkös fantastiska naturbilder på Nordenhake. Jag var tvungen att bege mig dit igen och se om utställningen. Det är sällan en så bra utställning, på så hög nivå, visas i Sverige. Det gäller att se så mycket bra bilder som möjligt när chansen finns. Få in dom i sitt bildarkiv i hjärnan, så man får mer till grund för sitt eget skapande. Att se de bästa bilderna tror jag är måste för att kunna utvecklas.

Esko vill jag placera in på den högsta nivån, kalla den 10, tillsammans med Araki, Ernst Haas, Uta Barth, Lars Tunbjörk m. fl. Till den nivån har jag själv en bit kvar. Ett par tre placeringar kanske. Och jag vill nog påstå att ingen svensk naturfotograf når till nivå 10.

När jag tänker på fotografi på olika nivåer så kan jag inte mer än häpna över att en hel del fotoskribenter och andra fotografiska makthavare i Sverige med stort inflytande verkar ha en bildsyn som ligger på en nivå runt 5. En helt subjektiv uppfattning så klart.

Ibland får jag en sorglig känsla av att Sverige lirar i blåbärsdivisionen rent fotografiskt. Många försöker men få kommer någon vart. Därför var det viktigt att se om Eskos Männikkös fantastiska naturbilder på Nordenhake. Kanske lärde jag mig något nytt och kan bli bättre som fotograf.

The Genius of Photography - sex timmar om fotografi

För några månader sedan så tittade jag på den makalöst intressanta BBC-serien "The Genius of Photography" som finns på YouTube. Nu har jag börjat att se om den. Och det känns precis lika spännande igen. Det är kanske det bästa program som har gjorts för att förklara magin med fotografi. Dom startar där den kemiska fotografin började, för 170 år sedan. Och presenterar många av de viktiga fotograferna fram till idag.

Början känns helt överväldigande när dom mörklägger ett rum i Venedig och bara släpper in lite ljus genom ett några centimeter stort hål i fönstret. Där börjar magin med bilden. Bilden projiceras upp och ned på väggen mitt emot. En upplevelse utan dess like för den fotointresserade.

Här börja programserien "The Genius of Photography"  Se, lär och njut...