Ett par av mina svenska favoritfotografer har blivit sjuttio år fyllda. Men när jag tittar på deras senare bilder ser jag tyvärr mest ett mekaniskt upprepande. Som när en maskin tillverkar något med mycket hög kvalitet. En högkvalitativ bild efter nästa i en formmässigt perfekt stil. Upprepning i all oändlighet. Bilderna har förvandlats till produkter som spottas ut på löpande band. Det är lätt att det blir själlöst då. Jag vill inte nämna några namn. Vilka fotografer det rör sig om. Detta är givetvis bara min personliga uppfattning. Det kan vara jag, bara jag som ser det så.
Det värsta är att jag börjar känna av den nära nästintill mekaniska skickligheten i mitt eget upprepande fotograferande av skärgårdsklippor och vatten. Ska jag ta det som en varningssignal? Kanske dags att byta spår? Men vänta lite här. Det har jag ju redan börjat med. Det har hamnat en hel del sjöfåglar på mina nya bilder. Också Ölandsbilderna skvallrar om en liten förändring. Det gäller att hålla kärleken till skapandet vid liv. Det får aldrig börja att kännas mekaniskt.
