Idag ser jag på en bild från Nåttrö. Havet vilar lugnt i skymningen. Inte en båt i sikte. Ingen människa heller. Bortåt horisonten syns tre små skär. Jag vilar länge i bilden. Sjunker in i den. Återkommer till den flera gånger under dagen.
Jag tycker om att se på en bild i taget. Låta den sjunka in i mig. Påverka mitt sinne. I en konsthall kan jag bli stående länge framför ett verk. Det handlar om att bli berörd. Ta in. Se. Eller så är det jag som tar mig in i bilden. En växelverkan.
Ett av de första knepen jag lärde mig som fotointresserad tonåring var att sortera bort de sämsta bilderna. Eller rättare sagt bara visa de få som var riktigt bra. Då tyckte alla jag var en mycket bättre fotograf. Tänk om fler tänkte så nu när så enormt många bilder läggs upp på webben varje minut. Om bara det bästa lades upp. Men det känns som om det blir precis tvärt om. Det läggs ut allt fler bilder utan minsta eftertanke. Det blir som en kamp om att synas mest. Som om den som syns mest vinner. Den som skriker högst är bäst. Det är inte min kopp te.
