Dagen hade segat sig fram ytterst långsamt. Varken mitt vanliga driv eller ett tillstymmelse till minsta lilla inspiration ville infinna sig. Men så tittade solen oväntat fram sent på eftermiddagen. Och då vet jag vad som gäller. Att ge mig ut och försöka ta nya bra bilder.
Väl framme på Gålö blåste det östlig vind och inga sjöfåglar att tala om ville visa sig. Fjärdens vågsystem likande mest en tvättbräda. Ingenting att fotografera med andra ord. Men jag var ganska nöjd ändå att jag hade försökt att göra mitt bästa. Och frisk underbar havsluft hade jag fått i lungorna.
På vägen hem körde jag förbi ett rapsfält som lyste bedövande starkt gult i kvällsljuset och böljade fram i landskapet. Fick en ingivelse, vände bilen, åkte tillbaka, körde in på en liten grusväg och klev ur bilen. Jag tänkte att jag kanske skulle få en bättre bild om jag jag gick en bit längst grusvägen. Efter hundra meter så syns något slags stort ljusbrunt djur röra sig ute i det solbelysta rapsfältet. En stor älg!
Vilken otrolig häftig syn! Svenskare än så här kan det inte bli. En älg i ett gult blommande rapsfält med en blå havsvik och ett falurött båthus i bakgrunden. Och han hade ställt sig på den bästa placeringen för bildkompositionen dessutom. I nitton minuter kunde jag fotografera älgen innan den fick nog av mig och satte fart mot mig med ökande hastighet. Jag hann tillbaka till bilen och lyckades skaka av mig älgen. Puh! Vilken fantastisk upplevelse.
