Bilden heter Vintervila. Den ser kanske inte riktigt ut som ett fotografi. Kanske mer som tuschlavering eller grafik? Det är sex trädstammar på lövträd som står tätt bredvid varandra. Bilden är i färg, men saknar nästan helt färg. Himlen är mulen. Det är ett antal grova grenar som har så många finare tunnare grenar som i stort sett skymmer den mulna himlen bakom.
Bilden ger mig en tung dovt djupt vilande känsla. Lugn. Men samtidigt så har den en ohygglig livskraft som sover sin vintersömn. Som kommer att explodera när våren kommer. Jag sugs in i virrvarret av grenar och hittar aldrig ut. Jag blir kvar där och förlorar mig i ett kaos. Men ändå, det har struktur, rytm och balans. Det är svårt att sätta ord på vad jag upplever.
Jag lade ut bilden på Facebook. Men där passar den sällsynt dåligt och har inte uppskattas av många. Att få betraktarna att stanna upp och verkligen begrunda bilden är svårt. Där bygger upplevelsen på att snabbt skrolla vidare till nästa och sedan nästa och så vidare. Aldrig stanna upp och se. Det är en konst i sig att kunna stanna upp och se.
.jpeg)
