I högstadiet började jag att tycka om att skriva. Några kompisar och jag startade en skoltidning. Ugglan hette den. En uggla var symbol för Bagarmossens skola. På två år ökade min skrivlust och mitt självförtroende. Redaktionen fick ett eget rum i skolan av rektorn och en elektrisk skrivmaskin. Jag hade till och med egna nycklar till skolans dörrar. Jag åtnjöt högsta status bland skolans elever. Ville jag slippa en lektion så fick jag det för att skriva för skoltidningen.
När många känner av en tonårskris så hade jag mina bästa dagar. Min energi fanns det ingen hejd på. Varannan vardagseftermiddag så hade jag dessutom ett extraknäck i en livsmedelsbutik. Jag fick betalt för att köra ut varor med moped. Och till det tillkom dricks ibland. Så det dröjde inte länge innan innan jag kunde köpa mig en bättre kamera. Expressen anordnade en hattparad på Strandvägen och hade utlyst en fototävling. Med en splitter ny kamera så tyckte jag att var kul att vara med. Dröm om min förvåning när jag kom på tredje plats och fick min bild publicerad i tidningen. Så mitt självförtroende var verkligen på topp när jag började i gymnasiet.
Någon månad inpå hösten så skulle vi skriva vår första uppsats i svenskan. Något jag såg fram emot. Med mitt goda självförtroende och skrivlust så valde jag att ämnet vi skulle skriva om skulle skrivas som ett kåseri. En vecka efter provet kallade läraren fram mig till sin kateder och skällde ut mig inför hela klassen och gav mig en etta i betyg. Vilken chock!
Någon månad inpå hösten så skulle vi skriva vår första uppsats i svenskan. Något jag såg fram emot. Med mitt goda självförtroende och skrivlust så valde jag att ämnet vi skulle skriva om skulle skrivas som ett kåseri. En vecka efter provet kallade läraren fram mig till sin kateder och skällde ut mig inför hela klassen och gav mig en etta i betyg. Vilken chock!
I det ögonblicket så försvann min skrivlust. Strindberg var föredömet för svenskläraren. Han hatade kåserier. Det skulle dröja till jag blev femtiofem år gammal innan jag tog upp skrivandet igen i denna blogg. Lärare kan verkligen förstöra sina elevers skaparlust om de vill. Det fanns så klart inte en tanke på att våga gå på en fotoskola efter detta. Att riskera att en lärare krossade min kärlek till fotografin. Men det gick ju över förväntan med fotograferingen så småningom ändå.
Det bodde nog en liten sadist i svenskläraren. Han verkade tycka om att sabla ner sina elever speciellt vid muntligt framförande. Minns en kompis som råkade riktigt illa ut. Lärarens ständiga önskan om att få ett tjänstevapen skrämde mig också. Han skulle nämligen skjuta sönder högtalaren på väggen där det ibland utropades allmänna meddelanden.
Det bodde nog en liten sadist i svenskläraren. Han verkade tycka om att sabla ner sina elever speciellt vid muntligt framförande. Minns en kompis som råkade riktigt illa ut. Lärarens ständiga önskan om att få ett tjänstevapen skrämde mig också. Han skulle nämligen skjuta sönder högtalaren på väggen där det ibland utropades allmänna meddelanden.
