Enkelriktat, dystert och gärna suddigt. Så känns den svenska fotoscenen. Men det kanske bara är en förutfattad mening för jag har inte orkat gå att se någon utställning på länge mer än Modernas i förra helgen. Men antagligen har jag rätt. Jag tror att jag inte längre har något att hämta ur detta snäva urval som anses speciellt fint. Just nu vill jag se vackra och livsbejakande bilder. Det brukar vara ont om den sorten på gallerierna. Rätta mig gärna om jag har fel. Och de mest ointressanta bilderna överhuvudtaget verkar oftast komma från utexaminerade elever från Göteborgs Fotohögskola.
En konstnärsvän påpekade i början på året att mycket inom den svenska fotovärlden såg ut som misslyckade foton. Sådana bilder som man förr i världen fick lämna tillbaka hos fotohandlaren och slapp betala för. Misslyckade foton som hamnade i papperskorgen. Men nu hänger dom på gallerierna. Det ligger mycket sanning i detta tycker jag.
Världen är brokig och full av olika känslor, platser och uttryck. Varför kan det inte få synas i gallerivärlden? Allt är inte dystert och svårt alltid. Jag tror att det kan finnas en stark beröringsskräck för allt som ligger nära och kan misstänkas likna Hötorgskonst.
 |
| Sommarnatt i Stockholms ytterskärgård |
