En halvbra bild kan aldrig bli något annat

En halvbra bild kan aldrig bli något mer än en halvbra bild. Men oj vad jag har försökt med den här. Beskärningar och en massa andra trix, men ingenting får den att lyfta. Den har något, men når inte ända fram. Den gör mig galen, men ändå kan jag inte släppa den. Jag borde ge upp. Jag ger upp.

Ur balans och ingen skärpa i blicken

Snart höst och de gula kaststjärnorna ligger beredda

Hur jag inte tänker när jag fotograferar

Nästan alltid när jag är ute och fotograferar så skulle jag vilja kunna tänka så där klart som många andra fotografer verkar kunna. Dom verkar veta så mycket om vad dom gör. Jag tänkte att jag skulle åka till Vaxholm och köpa en glass. Och så letade jag efter en fyr på vägen. Det var väldigt disigt, men solen bröt igenom och gjorde dagen behaglig. Var är fyren tänkte jag. Den var svår att hitta.

Jag gick ut på en brygga och på tillbakavägen så såg jag mönster på en berghäll. Det kanske kan bli bra tänkte jag och tog två bilder. Sedan tänkte jag på den goda glassen jag skulle köpa i Vaxholm. Men diset tilltog och solen försvann. Glassuget försvann. Då åkte jag tillbaka till studion. Tänk om jag visste hur man tänker när man fotograferar. Tänk om jag visste hur man gör.

Risk för trast!

Svartvit studie av trappa vid Folkungagatan

Njut av den sköna sensommaren

Det är inte höst ännu. Sommaren kämpar och håller sig kvar till dygnsmedeltemperaturen sjunker under tio grader fem dagar i sträck. Dit har vi inte kommit än. Så passa på att njuta så länge det går.

Knallade längs med Söder Mälarstrand bor till Långholmen i går eftermiddag och det var urskönt. Funderar nu på en utomhuslunch, ta med en sallad och bege mig till en fin plats i solen. Och kan jag ta lite nya bilder också så är det ett plus.

Smakprov från mig som 15-årig fotograf

När jag var 14 så hängde jag med en kompis in i skolans mörkrum. Det låg längs bak i kemisalen. Han hade pryat på Expressen och visste hur det gick till därinne. I ett svagt rött ljus fick jag se bilderna växa fram sakta i ett framkallningsbad. Det var ren magi. Något hände i mig som jag fortfarande bär med mig. Sedan den dagen var inget sig likt. All ledig tid i tonåren kom att användas för att fotografera och hålla på med bilder. Att bli fotograf var min stora dröm. Visar smakprov på ett par bilder som jag tog som 15-åring.

Mörkermorgonen den 20 september 2010

Dagen efter valet, morgonen den 20 september 2010, då 8.460.000 medborgare i Sverige vaknade på dåligt humör. De mörka krafterna är i riksdagen. Temperaturen sjönk och det utlovade solskenet försvann. Kråkorna kraxade hest utanför knuten och elva grader i luften kändes känns som minusgrader.

Fotograferna som fick konstnärsstipendier 2010

Fotografiet som konst, vad är det? För att få en fingervisning så kan man titta på vilka fotografer som fick konstnässtipendier 2010. Nästan alla har hemsidor det går att titta in på. Målinriktade arbetsstipendier på 120 000 kr per år under två år och arbetsstipendier på 100 000 kr.

Fotografer som har fått stipendium 2010 av Konstnärsnämden, Sveriges bildkonstnärsfond:

Johan Willner Hägersten. 120000 kr
Erik Undéhn Johanneshov. 120000 kr
Hans Strand Hägersten. 100000 kr
Karl-johan Stigmark Stockholm. 120000 kr
Hannah Modigh. Stockholm. 100000 kr
Klara Källström Stockholm. 100000 kr
Irmelie Krekin Stockholm. 120000 kr
Gabriella Dahlman Hammenhög. 120000 kr (Hittar ingen hemsida).
Martin Bogren. Limhamn. 100000 kr
Stefan Bladh Stockholm. 120000 kr
Lotta Antonsson Tvååker. 120000 kr (Adjungerad professor i fotografisk gestaltning, Högskolan för fotografi i Göteborg)

Samtliga bildkonstnärer hittar man på Konstnärsnämndens hemsida.

Vad jag tycker om dessa fotografers bilder kanske jag återkommer till vid ett senare tillfälle.

U P P D A T E R I N G
Ett litet tips. Innan du börjar att gå igen dessa fotografers hemsidor kan det vara bra att ha nära tillgång till en liten burk antidepresiva piller, en bytta glass eller två timmar glad musik.

Hade lite extra flyt med en ny bild från Slussen

I onsdags kväll så besökte jag Fotografiska som ligger vackert nere vid Stadsgårdskajen. När jag gick därifrån så tog jag omvägen via Slussen för att det var ett så fint ljus västerut och det var en så härlig kväll. Kameran hade jag som alltid med mig. Man kan ju aldrig veta när den behövs.

När jag kom fram till Slussen så sade min bildnervcentral ping och jag stannade till och tog ett par bilder. Senare framme vid studion så tog jag mig en titt på de bilder som jag nyss hade tagit och gjorde några skissbilder med olika beskärningar.

På förmiddagen, dagen efter, så hade jag träff i galleriet med en konstförening som i stort sett hade bestämt sig för vilken bild som skulle inköpas. Men så råkade dom få syn på den nytagna Slussenbilden och blev alldeles betagna. Ett par timmar senare kom ett telefonsamtal därifrån. Dom beställde den nya Slussenbilden. Vilket flyt! Plåtad och såld inom 18 timmar.

Bilden finns att beställa som högkvalitativ "fineart print" på min hemsida Mats Fotokonst - Stockholm i svartvitt.

Nästan alla bilder på min hemsida går att köpa/beställa som fotokonst på högkvalitativa fotoprintar. Jag har över tjugo års erfarenhet av att sälja printar som fotokonst. Drev ett eget galleri med min fotokonst på Södermalm I Stockholm i dryga sju år. Bilderna går att finna hela Sverige och i flera av världens länder.

Slussen med Katarinahissen i svartvitt 2010

Sandy Skoglund bland det bästa man kan se i stan

Den amerikanska fotokonstnären Sandy Skoglund, med svenskt påbrå, är bland det bästa man kan se i fotoväg i Stockholm just nu. Hon är aktuell med en utställning på Fotografiska vid Stadsgårdskajen till den 6 november. Bilderna är avfotograferingar av egna små surrealistiska världar som hon mödosamt och mycket noggrant byggt upp. Bilderna har en kvalitet som vi sällan brukar få se i Sverige. Varenda bild var helt enkelt makalöst bra. Konst på hög nivå.

De övriga fotografernas bilder i huset vägde lätt efter att ha sett Sandy Skoglunds verk. Jag tyckte bara att det fanns knappt ett tiotal fina intressanta bilder mer att se. En del hade Annie Leibovitz tagit. Jag gillade nog främst hennes landskapsbilder. Men det verkade bara jag som visade dom intresse. Alla andra tittade på de kända folket som hon hade avbildat. Visningsrummen var fyllda till trängselnivå. Men jag tycker nog att hon är en smula överskattad fotograf. Hade hon nått sin position om hon hade fotograferat vanliga okända människor? Tror inte det.

Pieter ten Hopens Stockholmsbilder kändes inte angelägna. Tyckte inte att dom gav någon upplevelse av något slag. Endast en bild träffade mig och gav något. Han försökte sig på ett svårt ämne, ensamhet och osynlighet i staden. Jag tror att bilderna fungerar dåligt, mycket på grund av den speciella panoramakameran som får bilderna att inte hålla ihop. Men det kan ju också bero på att jag inte alls delar hans svarta känslor för Stockholm.

Till"konst"rat foto är oftast ingen konst

Det är svårt att skapa bra konst. Det kräver stor skicklighet, ett mycket långsiktigt arbete och uthållighet. Att jobba på enträget år efter år. Och det är ändå bara några få som lyckas.

Att många och t.o.m erkända duktiga fotografer med en egen stil ska byta till en ny "konstnärlig" stil verkar ligga i tiden. Men jag tycker inte att någon lyckas bra. Inte vad jag har sett i alla fall. Det blir oftast inte ens bra fotografi, ännu mindre konst.

En del har börja skaka på kameran och göra suddiga bilder med långa slutartider. En del byta till annorlunda kameror med lite märkliga egenheter. En del gör förändringar i datorn mm. Men jag tror att det oftast är fel väg. Att slipa, förfina, utveckla försiktigt sin egna stil som redan fungerar tror jag är en mycket bättre väg att gå. Att det kommer att leda långsamt framåt. Att det är ett långsiktigt arbete i tiden att utveckla sin stil till konstnärlig nivå.

Ska jag nämna ett par fotografer som jag tycker har lyckats, så blir det Lars Tunbjörk och Helene Schmitz.

Efter en mycket god natts sömn

Är fjäderfäig i hjärnan just nu

Eller känner mig som en överkörd kaffemugg i rännstenen. Det kanske var att ta i, men bilden föreställer det i alla fall. En bogguppdatering med ett intelligentare innehåll får vänta.

Sensommar i sjöstaden Stockholm

Sommaren går mot sitt slut. Skymningen kommer allt tidigare. Folklivet mattas av längs med kajerna. Men temperaturen håller sig runt femton och det är fortfarande skönt att vistas ute i sommarkläder.

Jag passade på att ta mig en sväng ut på Djurgården för att försöka fånga känslan av Stockholm vid vattnet. Det är inte lätt att gå på platser som jag har sett massvis av gånger och försöka se med helt nya ögon.

Solen var för stark innan den gick ned. Skuggorna för djupa. Himlen saknade nästan helt moln. Det var ett knepigt läge. Endast halvtimmen efter solnedgången vid 19.30 gick att använda för fotografering för min typ av bilder.

Jag var så gott som klar med fotograferandet då en motorbåt kom glidande på väg under Djurgårdsbron. Svallvågorna gjorde ett fint mönster i vattnet och bilden fick liv. Det var den sista bilden innan jag tog för kvällen. Av någon märklig anledning blir ofta de sista bilderna dom bästa. Vad nu det kan bero på?

Går det lika bra med skulptur?

Inget att se vid norra konstklustret vid Hudriksvallsgatan? För första gången sedan det startade med Brändström och Stene för många år sedan kunde jag inte finna något riktigt intressant där i bildväg. Som fick det att gnistra till. Men det kanske går lika bra med skulptur?

Galleri Andersson/Sandström hade ställt upp en uppseendeväckande stor man, Sean Henrys "Standing man", i brons tvärsöver gatan. En storväxt vardagsmänniska som drog till sig blickarna från alla förbipasserande. Han hade en regndroppe under hakan och lät sig snällt fotograferas. Bilar stannade och bilder togs med mobilkameror. "Vad läskigt" utropade en ung tjej med bilrutan nedvevad.

Inne i galleriet var de flesta skulpturerna vanliga människor modell mindre. Det var en storartad upplevelse att se nästan riktiga levande människor, dom kändes så, i en annan skala. Jag hade gärna tagit med en hem. Undrar om dom var stora i maten?

Den engelska skulptören Sean Henry hade verkligen lyckat med sina vanliga vardagsmänniskor, lyckat få dom levande och synliga på ett helt nytt sätt. Min kärlek till oss vanliga människor fick nya former. Lite väl stor övervikt på män dock. Varför inte fler kvinnor?

Det gick lika bra med skulptur denna gång, fastän mitt huvudintresse är bildkonst med fokus på fotografi. Det blev återigen ett minnesvärt besök i norra konstklustret. Filmen nedan är från en utställning i New York, länkad från Vimeo.


Standing Man 2010 from Sean Henry on Vimeo.

Strandvägen i sen augusti

Bilden kan användas som bakgrundsbild på din datorskärm.

Jag försöker att göra en ny Stockholmsbild till varje månad. Det är en bra utmaning för att gå ut och försöka hitta nya motiv längs med stadens kajer.

Skymningen kom redan vid åttatiden och skvallrade om att sommaren går mot sitt slut. Bilden finns också på Webbkusten.