Går det lika bra med skulptur?

Inget att se vid norra konstklustret vid Hudriksvallsgatan? För första gången sedan det startade med Brändström och Stene för många år sedan kunde jag inte finna något riktigt intressant där i bildväg. Som fick det att gnistra till. Men det kanske går lika bra med skulptur?

Galleri Andersson/Sandström hade ställt upp en uppseendeväckande stor man, Sean Henrys "Standing man", i brons tvärsöver gatan. En storväxt vardagsmänniska som drog till sig blickarna från alla förbipasserande. Han hade en regndroppe under hakan och lät sig snällt fotograferas. Bilar stannade och bilder togs med mobilkameror. "Vad läskigt" utropade en ung tjej med bilrutan nedvevad.

Inne i galleriet var de flesta skulpturerna vanliga människor modell mindre. Det var en storartad upplevelse att se nästan riktiga levande människor, dom kändes så, i en annan skala. Jag hade gärna tagit med en hem. Undrar om dom var stora i maten?

Den engelska skulptören Sean Henry hade verkligen lyckat med sina vanliga vardagsmänniskor, lyckat få dom levande och synliga på ett helt nytt sätt. Min kärlek till oss vanliga människor fick nya former. Lite väl stor övervikt på män dock. Varför inte fler kvinnor?

Det gick lika bra med skulptur denna gång, fastän mitt huvudintresse är bildkonst med fokus på fotografi. Det blev återigen ett minnesvärt besök i norra konstklustret. Filmen nedan är från en utställning i New York, länkad från Vimeo.


Standing Man 2010 from Sean Henry on Vimeo.