Vördnad och respekt, det har jag alltid känt när Christer Strömholm namn har nämnts. Det skulle man känna om man hade ett seriöst intresse av fotografi.
Men nu har en avgrund har visat sig i marken därunder. Christer Strömholm politiska inblandning i nazism i tidiga år får hans fotografiska gärning att rämna. En mörk och tragisk historia som inte kan bli svartare. En historia som med hjälp av ”vissa kulturmänniskor” ändå kunnat täckas igen till stora delar. Och en ny karriär som fotograf kunde ta sin början.
Det var mycket värre än jag trott. Jag mår illa. Jag har aldrig varit någon större fanboy av Strömholm men är ändå skakad av uppgifterna har kommit fram genom Andreas Gedins bok. Hur ska detta då inte kännas för hans stora beundrarskara?
Mycket av den fotografiska utvecklingen i Sverige har på ett eller annat sätt påverkats av Christer Strömholm bilder och hans fotoskola. Bara för några år sedan fick han en stor utställning på Nationalmuseet. Hans betydelse har varit enorm.
För min del så har jag nästan sett det som en brist hos mig att jag inte riktigt har kunnat falla in i hyllningskören för Strömholms fotografi. Skicklig, javisst, men det har funnits ett mörker och en smärta ruvande där någonstans som stött bort mig. Nu förstår jag vad det kan ha berott på.
I och med min fördjupade kännedom om Christer Strömholms eskapader i nazimiljöer under ca 13 år är det helt obegripligt att han har kunnat få den upphöjda och tongivande roll inom svensk fotografi som han fått.
Jag har låg tolerans för galenskap så nu går Nationalmuseets katalog med Christer Strömholm i soptunnan. Detta stör mig så in i helvete!
.jpeg)
