Jag älskar att förlora mig i den klassiskt vackra bilden. Skönhet i en lagom dos ger mitt liv välbefinnande. Får mig att må bra. Men jag hade en period kring trettio då jag förkastade allt det klassiskt vackra och ville tänka nytt. Jag tyckte att det måste gå att skapa något nytt. Det klassiskt vackra tråkade till och med ut mig, irriterade. Men med åren så bröts motståndet till det klassiskt vackra ned bit efter bit. Till slut fick jag ge upp. Det var bara att erkänna den klassiskt vackra bilden på nytt och ta den till sig. Och bejaka den sidan av mig själv.
Det känns som om den nutida konstvälden befinner sig i ständigt krig mot det klassiskt vackra. Som jag gjorde under min trettioårskris. Visst kan det bli för mycket av det goda. Men det gäller att hitta en balans tycker jag. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det klassiskt vackra har en lång historia bakom sig. Kanske lika länge som människan har levat. Varför ska just vi i vår tid bortse ifrån det?
 |
| Låga släta klipphällar efter ett väderomslag i Stockholms skärgård. |
