En kväll med fotolegenden Henri Cartier-Bresson

Orkeslös redan tidigt på kvällen stirrade jag tomt framför mig och lät stillheten komma över mig. I denna stunden kände jag mig mottaglig för lite lärande i den högre fotografiska skolan och började titta på Henri Cartier-Bresson på Youtube. Och vilken kväll det blev!

Hittade dokumentären "The impassioned eye" som var på 70 minuter, uppdelad i tio avsnitt. Jag hade alltid tyckt att Cartier-Bresson (1908-2004) varit aningen överskattad som fotograf, kanske för många av bilderna som har cirkulerat har varit ungefär samma 20 bilder år ut och år in. Men dokumentären gav mig en helt annan uppfattning. Han hade en ovanligt hög grad av skicklighet och kunnande. Han visste verkligen vad bra fotografi handlade om.

Tycker mig se ett gemensamt mönster hos många av fotografins största förnyare genom tiderna och det är att dom har studerat konst. Cartier-Bresson blev betagen av Rubens målningar redan som barn och studerade konst i två år innan han blev fotograf. Ett ord han ofta upprepade i filmen var betydelsen av geometri, form i bilden. Det tyckte han var viktigare än ljuset. Hans yttrande om att man inte kan "tvinga fram bilder" lät ovanligt rätt och klokt.

Så genom att kombinera geometri och att se ögonblicket "see the moment" fann han sin egen stil kan man kanske säga. Han hade ju en nästintill övernaturlig förmåga att känna sig fram till det avgörande ögonblicket och trycka på knappen i rätt bråkdel av en sekund. Han talade också om den stora vikten av koncentration och att nästan ingen egentligen förstog hur mycket det tog på krafterna.

Vågar jag ta kameran med mig ut på stan efter att ha sett Cartier-Bressons fantastiska bilder? Det är lätt hänt att man kommer i förlamande tillstånd efter att ha sett en sådan storhets fotografiska verk.