Min bästa bild hittills?

Igår eftermiddag fastnade min bästa bild hittills på kamerans sensor. Hur gick det till? Som vanligt så vet jag inte så mycket om själva fotograferandet. Jag tog kameraväskan och åkte in till stan för att försöka skildra den kalla vinterdagen utmed Stockholms kajer. Sedan började att promenera med öppna ögon och skärpta sinnen.

När det fungerar bra så tas fotograferingen över av något vältränat i mitt inre. Exakt vad det är vet jag inte. En del fotografer kan stå i timmar och föreläsa om hur dom jobbar. Mycket imponerande. Men Jag skulle aldrig klara av en sådan uppgift. För jag vet faktiskt inte hur jag jobbar, hur skapandet fungerar, hur det går till efter 10.000-tals nedlagda timmar. Det händer, det är vad jag kan säga. Det är vad jag kan berätta.

Ett mantra som upprepas ofta i mitt huvud numera under fotograferingen är "Jag vet ingenting". Ett sätt att nollställa min linjära, logiskt tänkande hjärnhalva kanske? Det är klart att jag vet en hel del, men jag försöker att inte bli låst av det jag vet.

Ofta under slutet på en fotograferingsomgång har "skapandeprocessen" kommit igång ordentligt. Och istället att sluta, så lägger jag i sista växeln. Då brukar jag gå till en ny plats, som på en ingivelse. Jag känner något som drar och tar mig dit. Men egentligen så skulle jag ha slutat. Men jag fortsätter. Det är då de bästa bilderna ofta kommer till. Dagen efter är jag helt slut och utmattad.

Min bästa bild publicerar jag inte här, utan väntar till ett annat tillfälle. Kamerabrus får illustrera "den bästa bilden" så länge. Min bästa bild kan kanske påminna lite om blåmålaren Eugene Janssons stadsbilder som han gjorde före 1900. Jag blir allt mer klar över den starka inspiration som kommer mig till del från måleriet.