En av mina gamla vinterbilder träffade mig med maximal känslomässig styrka igår. Svindlande skön, men kall och bister. Bilden på en ensam svan i skymningen vid den karga stenstranden på Torö. Jag förlorade mig i bilden och tårarna började att rinna. Jag kan läsa in mycket av mig själv där.
Landskapet vid kusten har en otrolig förmåga att träffa mig känslomässigt djupt. Det är därför jag fotograferar skärgården och kustlandskapet. Jag tycker om att nå till känslorna. Inte att fly från dom.
Jag får tyvärr uppfattningen att stads- och nutidsmänniskan i stora stycken går åt motsatt håll.
Bilden ingår i ett bildspelet "Vinter i Stockhoms skärgård"
