När jag väl hittar en bild som jag tycker mycket om så vill jag njuta av den länge. Låta den sjunka in på djupet. Smälta den långsamt i mitt sinne. Se den flera gånger om dagen i minst en veckas tid. Och återkomma till den senare många gånger. Tiden och långsamheten har en kvalitet i sig. Jag tror att riktigt bra bilder har förmågan att förändra mig och mitt seende. Det gäller att försöka att utvecklas hela tiden. Gå vidare framåt. Och det är bara de riktigt bra bilderna som hjälpa mig att gå åt det hållet.
Med webb, mobiltelefoner och digitalkameror så vräks ofattbara mängder av dåliga och halvbra bilder ut med nästan ljusets hastighet. Visst kan det ha en charm i sig. Men det känns allt oftare som jag håller på dränkas av den enorma bildmängden. Jag har inte tid och energi att ögna mig igenom de allt för hastigt tillkomna alstren. Lite återhållsamhet och eftertanke efterlyses innan bilderna visas för en publik. Ingen vinner på att bli uttröttad av dåliga och halvbra bilder i längden. Och det värsta av allt. Jag tror att de riktigt bra bilderna av de bästa fotograferna riskerar att bli osynliga i den vällande medelmåttiga mängden. Det tar tid att bli en riktigt bra fotograf, det kan ingen ny teknik i världen ändra på.
