Var runt på hela sju gallerier under helgen utan att kunna hitta något som brände till. Visst fanns det bra och fina saker här och där, men det fanns inget som träffade mig mitt i prick eller ens lite på sidan. Jag har regelbundet besökt flera av stadens gallerier under loppet av många år nu och en viss mättnad börjar kanske att infinna sig. Men visst har besöken utvecklat mitt bildseende en hel del.
Kanske börjar jag att återvända mer och till min egen motivvärld och tycka att bara det riktigt intressanta finns där. Landskaps och naturbilder är de som betyder mest för mig. Enligt mitt sätt att se så finns det inte många konstnärer och fotografer som har något att komma med. Mina krav ökar hela tiden. Jag klarar inte av att bläddra i en enda svensk fototidning längre. Dom ger mig oftast ett så dåligt intryck att det känns som det är bäst att lägga av med fotograferandet.
Börjar att se mina egna bilder på ett lite nytt sätt och tycker allt bättre om dom. Det kanske verkar lite egenkärt, men att se sina egna bilder är inte helt lätt. Dom blir jag ofta så trött på att dom står mig upp halsen. Jag är oftast rätt så blind för dom. Men inte just nu och det känns alldeles underbart. Jag njuter.
Fokuseringsmisstaget gjorde bilden på det svarta äpplet nedan klart bättre. På de andra exponeringarna hade jag skärpan på äpplet. Där jag trodde den skulle vara. Att det var lövet till vänster som skulle lyfta bilden till en annan nivå hade jag ingen aning om. Tur att jag var lite slarvig. Eller skall jag kanske tacka slumpen? Den är ofta en viktig beståndsdel i skapandet.
