Tycker inte att det var länge sedan sist, men det var två och ett halvt år sedan Kristina Jansson ställde ut på Milliken. Hennes dotter var nämligen nyfödd till förra vernissagen. Endast två dagar gammal. Nu var flickan två och ett halvt år. Det känns som om jag har tappat tidsbegreppet. Tiden har rusat iväg.
Den här gången hade bilderna svårt att komma ut ur henne. Under våren blev Kristina tilldelad Carnegiepriset, ett av världens finaste. Kan det möjligtvis ha rubbat cirklarna? Hon hade fått slita avsevärt mer än tidigare. Men jag tycker att hon lyckades mycket väl. Jag har följt hennes utveckling sedan hon gick på konstakademien för tio år sedan. Då hade hon med tre bilder på Vårsalongen. De var de första av hennes målningar jag såg och blev väldigt starkt påverkad av. Nu var det fler än någonsin tidigare som besökte hennes vernissage. Och många var dom som ville prata med henne. Priset har verkligen ökat intresset för Kristina och hennes verk. Det är fantastiskt roligt att det har gått så bra för henne. Kristina har ett otroligt starkt fokus och en stor energi som hon mycket disciplinerat använder sig av. Det har givit resultat.
Utställningen håller på till den 14 november.
