Men ändå, som jag ser det så fortsätter den lite torra akademiska fåran inom fotografin att kamma hem storvinster. Men fotografi är så väldigt mycket mer än så. Efter att ha ägnat mig i timmar åt att se Sophie Ristelhuebers bilder har mina preferenser ändrats en aning. Jag blev riktigt glad att komma tillbaka till mitt flöde på Facebook med vackra naturbilder. Dom som jag tidigare kände mig lite trött på. Kontrasten till Hasselbladspristagarens bilder kunde inte ha varit större.
Tänk vilken otrolig inspirationskälla det första årtiondets pristagare var med namn som Ansel Adams, Ernst Haas, Irving Penn, Henri Cartier-Bresson, Sebastian Salgado m.fl. Den tiden lär aldrig återkomma. Det begränsande akademiska synsättet på fotografi verkar vara här för att stanna.
I fyrtiofem år har den franska konstnären Sophie Ristelhueber skapat ett konsekvent och unikt konstnärskap där hon utforskar landskap och territorier, både offentliga och privata. Genom sina serier från krigsdrabbade områden har hon utmanat den journalistiska fotografin och utvecklat sitt eget visuella språk. Spåren av våld – på marken, i den mänskliga kroppen och arkitekturen – står i centrum för hennes kraftfulla och noggrant komponerade bilder, inte minst i de uppmärksammade serierna som skildrar konflikter i Mellanöstern och på Balkan. Ristelhuebers storskaliga fotografier presenteras ofta på okonventionella sätt och kombineras med video och ljud i platsspecifika installationer.