Knipan, sjöfågeln, putsade sig och dök för dyka upp lite här och var. Den kunde vara nere under ytan i nära en minut ibland. Var den skulle dyka upp det kunde man inte veta. Jag fick en bild till att börja med med "störande" vasstrån i bakgrunden. Helst så ville jag att den skulle simma bort från de "störande" vasstråna och ut på den fria vattenytan. Jag väntade länge på det. Och det kom den att göra lite senare. Men dom bilderna blev lite för tråkiga och vanliga när det kom till kritan.
Ännu en gång hade det "störande" i bilden visat sig vara en extra krydda i kompositionen. Jag älskar det oförutsägbara med fotografering, man vet inte säkert vad som blir bäst på bild. Bilden blev lite av ett musikaliskt verk. Med knipan som en ton/not. Smala vertikala linjer rytmiskt upprepade på en vågig blank vattenyta.
Jag hade sett det fina ljuset och den blå färgen i vågmönstret. Men att vasstråna skulle ge bilden en extra dimension hade jag ingen aning om vid fototillfället. Jag trodde att det skulle bli för rörigt om dom var med i bilden. Det är alltid extra roligt att fotografera fåglar när jag kan få till en komposition, så det inte bara blir en vanlig artbild. Och att få fågel i sin rätta naturliga miljö.
 |
| Sjöfågeln knipan vid en vassrugg i Stockholms skärgård. |
