 |
| Bild från den högsta punkten på Telegrafberget. |
Nära mitt lillla hus på Tyresö-Brevikshalvön så ligger Telegrafberget, det högsta berget i hela Stockholms skärgård, 84 meter högt. När August Strindberg var ung så var han där och hade skytteövningar, 115 år innan jag flyttade dit. Om den händelsen har han skrivit i "Tjänstekvinnans son".
Jag har många gånger trott att jag har beskrivit mina möten med skärgården med överdrivet starka ord. Därför känns det nu skönt att återigen läsa hur August Strindberg upplevde sitt första möte med Stockholms skärgård. Ingen kunde beskriva Stockholms skärgård bättre än han. Mina ord bleknar i jämförelse med hans. Mina ögon tåras.
Ur Tjänstekvinnans son:
Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder och de trolska minnena av Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Där var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar tills de kommo ut på en brant klipphäll. Där öppnade sig plötsligt en tavla som kom honom att frysa av förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade fastän stockholmare aldrig sett skärgården förr, och visste ej var han var. Den tavlan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land han sett i vackra drömmar, eller i enföregående existens, som han trodde på men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, men Johan satt kvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats, och gav eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå därifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miljö; idyller, fattiga knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora stormiga fjärdar och med det oändliga havet som bakgrund, på vederbörligt avstånd. Han stannade också vid denna kärlek som icke kunde förklaras egenskap av den första; och varken Schweiz Alper, Medelhavets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.
Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder och de trolska minnena av Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Där var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar tills de kommo ut på en brant klipphäll. Där öppnade sig plötsligt en tavla som kom honom att frysa av förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade fastän stockholmare aldrig sett skärgården förr, och visste ej var han var. Den tavlan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land han sett i vackra drömmar, eller i enföregående existens, som han trodde på men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, men Johan satt kvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats, och gav eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå därifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miljö; idyller, fattiga knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora stormiga fjärdar och med det oändliga havet som bakgrund, på vederbörligt avstånd. Han stannade också vid denna kärlek som icke kunde förklaras egenskap av den första; och varken Schweiz Alper, Medelhavets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.
