Jag hade inga förväntningar på att kunna ta några bra bilder på Ales stenar. En plats som har blivit sönderfotograferad genom åren. Så många har redan varit där med sina kameror. Kvällen började dessutom med ett ganska tråkigt milt gult ljus vid Ales stenar på Kåseberga huvud. Hur skulle ljuset bli framöver?
Skeppssättningen med de sextionio stenblocken resta mellan 500 till 1000-talet lockar över en halvmiljon besökare varje år. Och de flesta fotograferar. Snacka om konkurrens och utmaning. Jag har googlat för att se vilka bilder som har tigits där förut. Men hittade nästan inga bilder som fått med känslan av den smått magiska platsen.
Sagt och gjort, jag började att fotografera i det milda tråkiga gula ljuset. Fotograferade och fotograferade. Jag slutar nästa att tänka när jag fotograferar. Allt för att koncentrera mig på att se. Seendet är det viktigaste. Jag fotograferade och fotograferade. Solen gick ned. Då hände något magiskt med ljuset. Och jag knäppte på som i ett rus tills det blev mörkt. Mycket mycket nöjd promenerade jag därifrån med mina kära E & P. Det kanske hade kunnat bli någon bra bild under kvällen.
(För den tekniskt intresserade. Jag använder inget stativ. Det gör mig långsam och statisk. Jag vill fotografera i flow. Här bryter jag mot landskapsfototraditionen. Men det är mitt sätt att fotografera.)
Välkommen att se mina fyrtio bästa bilder från Ales stenar på mats bildmarknad!
 |
| Ales stenar i Kåseberga i Skåne - fotograf Mats Lindfors Webbkusten |
