Sune Jonssons bilder träffade det svarta i mig

Det var 20-30 år sedan jag såg en utställning med dokumentärfotografen Sune Johnssons bilder. En av de viktigaste utställningar som jag har sett. Nu hade CFF ordnat en ny och jag gick på vernissagen.

Men denna gång blev jag lite besviken till en början. Tror att jag gick fem varv runt och tittade. Ljudet av högt vernissagesorlande och vin i platsglas hade aldrig känts mer opassande. Det blev till ett hinder för bildupplevelsen. Men jag var envis och gav inte upp. Så småningom blev jag ändå mottaglig.

I ett flertal bilder kunde jag känna det hårda livet och den känslomässiga kargheten. Ett kvinnoporträtt såg ut som ett livslångt lidande. Jag tittade på årtalen då bilderna togs. Då var jag bara barnet. Jag började minnas de äldre släktingarna jag fick träffa som barn. Hur stränga många gamla kvinnor verkade. Jag var rädd och stel som en pinne under besöken. Dom skrämde mig.

Väl ute på gatan efteråt drabbades jag av ett slags tungt slag som nästan paralyserade mig. Min egen bardom. Minnena vällde upp.

De flesta av oss Svenskar är komna från svår fattigdom, dödliga massjukdomar och stor känslomässig karghet bara några generationer sedan. Det är lätt att glömma bort det i överflödsgalleriornas tidsålder. Hur många år ska behöva gå innan vi kommer i bättre balans?