Oj, oj, vilken pärs - men oj, oj, vad mätt jag blev

Blev inhyrd till att sköta ett bildspel som en fotografkollega skulle visa för 300 middagsgäster på ett lyxhotell. Bildspelet skulle göras på 30 minuter från en dagsfärsk plåtning. Tekniken skulle fungera. Ingen plats för något misslyckande. Jag var på hotellet och förberedde och allt tycktes funka. Allt var kontrollerat och dubbelcheckat. Utom att Nikonkamerans jpg-filer kunde läsas in i mitt program. Och där kom felet. Programmet hängde sig. Skit också. Försökte tre gånger, ingen lycka.

Då tog jag sonika och gjorde på mitt vanliga sätt att låta Lightroom läsa in bilderna själv direkt från minneskortet. Tidsödande med både rawfiler och jpg samtidigt. Minuterna gick. Och med bara två minuters marginal så hade bilderna laddats in och kunde börja visas för middagsgästerna. Det funkade. Puh! Bildspelet gjorde succé.

Till min stora förvåning, en glad överraskning, min kollega och jag blev bjuda på den tre rätters lyxmiddagen. Det smakade gott kan jag lova. Klart bättre än min vanliga kvällsrisgrynsgröt med ostmacka. Men så var det ju det där med kalorierna, men det är en annan historia.

När jag kom till studion framåt natten så kollade jag var felet var på inläsningen av jpg-filerna. Men då fanns det inget fel. Det fungerade. Som det alltid annars har gjort. Vad ska man dra för slutsats av det?