Inte ofta jag tar ett porträtt

I måndags fyllde min morbror hela 88 år. Åren går. Jag kontrollräknade på en miniräknare tre gånger innan jag gjorde ett gratulationskort. Det är svårt att förstå tidens flykt. Den kändes helt overklig i det här fallet. Han var bara 31 år när jag föddes.

Det brukar ofta vara fint väder när han fyller den 1 juni. Så var det här året också. Det dök upp lite släktingar som kom och gratulerade. Jag tänkte på hur dålig jag alltid brukar vara på att fotografera privata firanden. Det är så svårt att ta fram en kamera då. Men sent fram på kvällen blev ljuset fint ute på balkongen och jag tog några halvhyfsade bilder och satte mig till ro. Då såg jag den här bilden, tog upp kameran igen, ställde den på en 1/8 sek och knäppte. Om man känner min morbror så ser man att jag har fångat honom på pricken. Jag vet inte om bilden kan säga andra betraktare så mycket. Den är troligen helt intetsägande. Men jag kan inte låta bli att lägga ut den på bloggen. Det finns en kärlek i den. Mina ögon tåras.