Tv-reprisen om Anders Petersen fick mig att fundera

Reprisen på tv-filmen om Anders Petersen visades igår igen. Det passade bra för jag hade en av mina ytterst få tv-kvällar. Började tittandet med ett Teletubbiesliknade bebisbarnprogram och slutade fram på natten med Anders Petersen. Det gäller att få lite spännvidd i sina upplevelser.

Den första gången jag såg filmen om Anders Petersen var på en premiärvisning för publik där filmaren och fotografen JH Engstöm var närvarande och svarade på frågor om filmen. Det känns som länge sedan nu. Mycket har hänt sedan dess.

Det som slog mig denna gång var det avstånd som AP höll till JH och att han var skraj för psykologi. Som om psykologi skulle ta något ifrån honom något. Det går inte alls ihop med hans sätt att fotografera tycker jag. Märkligt. Att borra lite i sig själv öppnar ofta dörrar till nya dimensioner. Han går djupt in andra med kameran men inte in sig själv. Det känns som ett motsatsförhållande. Frågor som JH ställde slogs tillbaka snärtigt som ett med ett pingpongracket för att han inte skulle blotta något under ytan. Väldigt oväntat. Han höll en fasad. Man blir sällan klok av att försöka förstå hur en konstnär kommer fram till sitt skapande. Hur kan han ta sina bilder med det förhållningssättet?

På ett ställe i filmen tog han upp att äldre fotografer sällan är bra. Samma sak skrev Micke Berg i sin blogg för några dagar sedan. Att idrottsmän och rockmusiker inte toppar som äldre är klart. Men att det skulle gälla fotografer kan jag inte fatta. Konstnärer kan göra sina bästa verk i slutet på sin bana. Varför kan då inte fotografer göra det? Obegripligt. Det kan jag inte gärna tro på.