KG52 - Kamma noll med Anders Petersen på Kammakargatan

Gatan var dyster och uppgrävd. Djupa hål på flera meter gapade mot den regntunga himlen. Asfalten mellan hålen var uppspräckt. Det var vägen till KG52, till utställningen med Anders Petersens bilder "Du mich Auch".

Jag såg de första bilderna från honom som tonåring och han första utställning när jag var 21 år. Hela livet har jag ansett att han är en av Sveriges absolut bästa fotografer. Nu skulle jag äntligen få möta hans bilder igen, många år senare, nere i ett garage som hade förvandlats till ett galleri.

En gigantisk chock väntade mig. Något jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag stod framför en hel vägg fylld med bilder från golv till tak. Och jag kände absolut ingenting! INGENTING! Bilderna kunde inte säga mig något. Inte kommunicera med mig på något sätt. Dom var helt livlösa svartvita pappersbitar på en vägg som bara såg dyster ut. Som dom gapande hålen utanför i gatan. Besviken lommade jag iväg därifrån och regnvåta snöflingor föll från skyn.

På samma sätt som vackra bilder bara kan vara en yta utan djupare innehåll så var Petersens bilder också en yta, men helt utan skönhet och finess. Det är bara att konstatera att jag inte kan ha kvar samma bildideal som förut. Jag har förändrats som människa och fått en mer utvecklad bildsyn. Jag söker andra värden i livet och måste gå vidare med dom.

Bilden till detta inlägg. En garanterad asfalterad yta med utspilld bensin.