Gastkramande svensk film

Det blev svårare och svårare att andas. Hjärtat slog fortare och hårdare. Ångesten övermannande mig mer och mer. Jag var en timme in i handlingen. Då ringde telefonen. Det var en av mina bästa vänner som ville prata lite. Och det var riktig skönt att få stänga av tv:n. Filmens slut fick jag aldrig se, men det gjorde inget. Filmen hette "Klassfesten". Den hade skonigslöst, handlöst, kastat mig tillbaka till skoltiden. Låtit mig se klädhängarna och tegelväggen och klassrummet. Jag trivdes nog inte bra i skolan, trots fina betyg och bra kompisar. Lyckligtvis så har ingen ordnat med en klassfest som återförening. Blir jag bjuden, så kommer jag inte att gå. Det kan vara bra att veta. Vad otroligt skönt det är att vara vuxen.