Tog mig till havet igår kväll där vågorna rullade in. Lyssnade på det dova dånet och på småstenarna som rullade runt av vattnets kraft. Kände den ljumma vinden mot min kropp. Gick några hundra meter längst stranden. Fick skorna översköljda av någon enstaka extra stor våg ibland. Åh så skönt det var. Tänkte på att det det kanske var den sista ljumma sommarkvällen och ville aldrig åka hem. Det sådana kvällar som kan räknas till livets höjdpunkter. Som tar mig genom den långa mörka årstiden. Tänkte på Bergman och hans Fårö. Och att hade hade gått på samma strand som jag nu gick på redan på 50-talet. Att det var där han hittade landskapstypen som han kom att älska. Fröet till Fårö.
 |
| Vågor från havet rullar in på stranden med ett mjukt dånande. |
