Just nu känns dagarna ofta mörka och tunga med de knappa soltimmarna. Om solen visar sig alls vill säga. Kvällarna kan kännas oändligt långa. Men om bara en vecka så börjat solen åter att höja sig högre och högre över horisonten fram till midsommar. Det känns mycket efterlängtat.
En del av mina vänner tycker att jag ska gå ut och promenera mitt på dagen när det är ljust. Men av någon anledning går jag hellre ut vid sextiden i mörkret. Kanske är det för att slippa se hur svagt vinterljuset egentligen är? Eller är det mitt sätt att ta mörkret till mig och göra det bästa av situationen? Jag vet inte.
