Bakgrundsbild april 2025 - storskrakar i skärgården

 Två storskrakar, en hane och en hona i Stockholms södra skärgård.

Bakgrundsbild för april 2025. Du kan klicka, hämta och ladda ned bilden om du så önskar använda den på din bildskärm. Fler bakgrundsbilder finns utan kalender från Svenska kustlandskap för datorbildskärmar, iPad och andra plattor finns att hitta via länken https://webbkusten.photodeck.com/-/galleries/bakgrundsbilder

Mina kalender och bakgrundsbilder har funnits på internet i hela 25 år. Och laddats ned i hundratusentals exemplar världen runt sedan dess.  

En bakgrundsbild för ipad - storskrakar i Stockholms skärgård.

En bakgrundsbild för dataskärm - storskrakar i Stockholms skärgård.

Och tjockan från havet gled in mot kusten

Det var låga långa vackra moln över Nämdöfjärden när jag kom fram till Björkvik. Solen sken skarpt på klipphällarna. Men molnen såg ut att vara tjocka från havet. Vackra men lömska. Jag tog några bilder. Åkte till en plats i lä och åt en smörgås. Under den korta tiden så hade molnen glidit in över land. Jag återvände till bryggan. Hela fjärden var nu täckt av tjocka. Under den kommande timmen så försämrades sikten hela tiden. Vinden blåste råkall från havet. Den kändes som en stålborste mot huden. Det var dags att vända hemåt. Bara efter en mils körning så lyste solen åter. Vädret slår om snabbt i skärgården. Vilken tur att jag inte var ute med båten. 

De två översta bilderna är bara skissbilder tagna med mobilen. Den tredje och understa bilden är fotograferad med en riktig kamera.

Se gärna fler bilder i samma stil på min hemsida matsfotokonst.se

Tjocka på gång över Nämdöfjärden i Stockholms skärgård.

Tjocka över Nämdöfjärden i Stockholms skärgård.

Bilden nedan är fotograferad med en riktig kamera. Jag är mycket nöjd med resultatet. En bild att stanna upp och se. Less is more. Meditativ enkelhet.

Se gärna fler bilder i samma stil på min hemsida matsfotokonst.se

Tjocka vid Ingarö i Stockholms skärgård.

Urban stad - inte min stil - inte min genre - men...

Jag är fasligt nöj med den här bilden. Det är bara ett problem, det är inte min bildstil och inte min genre. Hade någon annan tagit bilden så hade den kanske blivit uppskattad. Kanske om Ernst Haas hade varit fotografen? Den passar inte in i min produktion. Ibland känns det som jag är fånge i min egen genre med vackra skärgårds och Stockholmsbilder. En gång så visade jag några av den här typen av bilder på en stor konstmässa. Då blev dom väldigt uppskattade. Ingen visste då något om mina skärgårdsbilder. Jag kanske behöver skapa en en ny identitet?

Bilden är tagen på innergården efter en regnskur vid galleriklustret vid Hudiksvallgatan. Jag hade sett en inspirerande utställning hos Brändström och Stene. Det brukar ofta skärpa blicken. Jag har ett gäng stadsbilder som inte riktigt passar in i min stil. Under många år så hade jag dom på en egen webbsida, men det hände absolut ingenting. Till skillnad mot när jag lade ut mina skärgårdsbilder. Då ringde dom från EMI inom en vecka och ville använda en bild för tv-reklam. Sedan dess flöt det på med med mina vackra skärgårds och Stockholmsbilder i årtionden. Men med min mer udda och kanske lite knepiga urbana bildstil har det varit tvärstopp. Men det är kanske dags att göra ett nytt försök?

 

Och 2025 års Hasselbladspris går till Sophie Ristelhueber

Det åtråvärda Hasselbladspriset år 2025 går till den franska fotografen Sophie Ristelhueber. Grattis! Ett namn som inte var bekant för mig. Jag ägnade några timmar till att bilda mig en uppfattning om hennes arbete. I den mån man nu kan göra det på webben. Visst, mycket välgjort och gediget arbete ligger bakom. Många bilder känns och påverkar. De är både smärtsamma och brutala. 

Men ändå, som jag ser det så fortsätter den lite torra akademiska fåran inom fotografin att kamma hem storvinster. Men fotografi är så väldigt mycket mer än så. Efter att ha ägnat mig i timmar åt att se Sophie Ristelhuebers bilder har mina preferenser ändrats en aning. Jag blev riktigt glad att komma tillbaka till mitt flöde på Facebook med vackra naturbilder. Dom som jag tidigare kände mig lite trött på. Kontrasten till Hasselbladspristagarens bilder kunde inte ha varit större. 

Tänk vilken otrolig inspirationskälla det första årtiondets pristagare var med namn som Ansel Adams, Ernst Haas, Irving Penn, Henri Cartier-Bresson, Sebastian Salgado m.fl. Den tiden lär aldrig återkomma. Det begränsande akademiska synsättet på fotografi verkar vara här för att stanna. 

Hassebladsstiftelsens motivering till valet av Sophie Ristelhueber som 2025 års pristagare:

I fyrtiofem år har den franska konstnären Sophie Ristelhueber skapat ett konsekvent och unikt konstnärskap där hon utforskar landskap och territorier, både offentliga och privata. Genom sina serier från krigsdrabbade områden har hon utmanat den journalistiska fotografin och utvecklat sitt eget visuella språk. Spåren av våld – på marken, i den mänskliga kroppen och arkitekturen – står i centrum för hennes kraftfulla och noggrant komponerade bilder, inte minst i de uppmärksammade serierna som skildrar konflikter i Mellanöstern och på Balkan. Ristelhuebers storskaliga fotografier presenteras ofta på okonventionella sätt och kombineras med video och ljud i platsspecifika installationer.

Sune Jonsson och Hasse Persson i galleriklustret

Det blev ett av mina numera sällsynta stadsbesök igår eftermiddag. Det var mycket fina fotografier av Sune Jonsson och Hasse Persson på Galleri GSA på Hudiksvallsgatan som lockade. Kontrasten kunde knappast bli större, dansgolv Studio 54 i New York mot Västerbottens landsbygd. Ett lyckat grepp. Efter galleribesöket tog jag en promenad runt kvarteret vid Norra Stationsgatan. Och där kände jag längre inte riktigt igen mig.

 

Bakgrundsbild mars 2025 - det våras i skärgården

  Det våras vid havet i Stockholms södra skärgård.

Bakgrundsbild för mars 2025. Du kan klicka, hämta och ladda ned bilden om du så önskar använda den på din bildskärm. Fler bakgrundsbilder finns utan kalender från Svenska kustlandskap för datorbildskärmar, iPad och andra plattor finns att hitta via länken https://webbkusten.photodeck.com/-/galleries/bakgrundsbilder

Mina kalender och bakgrundsbilder har funnits på internet i hela 25 år. Och laddats ned i hundratusentals exemplar världen runt sedan dess.  

En bakgrundsbild för ipad - det våras i Stockholms skärgård.

En bakgrundsbild för datorskärm - det våras i Stockholms skärgård.

Följ mig inte på Instagram

Social media på mobilen ger bara en ynklig upplevelse. Bara ca 65 mm breda bilder. Men det är ju bekvämt och gratis. Men mycket reklam och reels får man tåla. Över 90% av all fotografi ses redan på det sättet vad jag förstår. Bra fotografi blir totalförstörd av Instagrams gränssnitt. Nästa alla verkar att bli uppslukade av mobilens bilder utom jag. För jag fattar inte grejen med pyttesmå bilder. Det är nästan så att jag kan tro att folk får ångest om inte dom syns och kollar på Instagram. Följ mig på Instagram! Följ mig på Instagram! Lyder de nästan desperata lockropen. Ett tips, följ inte mig på Instagram, för jag lägger aldrig ut några nya bilder utöver dom tre som finns sedan flera år tillbaka.. Men kolla gärna in min hemsida eller blogg. Där finns massor av bilder so hels bör ses på en ipad eller dataskärm. 

Bloggtiden kring innan 2010 var den bästa tiden på webben. Innan Facebook och smartphones började att dominera. Sedan gick det utför. För fem år sedan så slutade jag med social media på mobilen. Det kan jag ägna mig åt hemma, det räcker gott och blir ändå för mycket.

Bilden nedan visar skillanden på den ungefärliga bildstorleken på en mobil och en ipad.

Den ungefärliga bildstorleken på en mobil och en ipad.

Jag älskar fotografi

Varje gång jag ser bra fotografi så klappar mitt hjärta lite extra hårt. På det kan ingen social media i världen ändra på. Nyligen upptäckte jag en för mig helt okänd fotograf. Det kändes så där bra som det alltid har gjort. I tonåren upptäckte jag nya fantastiska fotografier mestadels i den Schweiziska tidningen Camera. Kvaliteten på både innehåll, tryck och presentation var helt fantastiskt. Min gammelfaster gav mig en årsprenumeration varje jul. Men denna gång gjorde jag min nya upptäckt genom Facebook på en iPad. Jag vet inte om fotografen får betalt genom denna bildvisning. Men jag tror knappast det. Jag vet heller inte om personen som har gjort jobbet att välja ut dessa bilder samt att skriva en text har fått betalt för jobbet. Men jag tror inte det. Själv har jag inte betalat för att få se dessa fantastiska bilder. Mer än genom att ha plöjt igenom en ändlös räcka av reklam. Den enda som får betalt är en miljardär i Kalifornien. Men som sagt, jag älskar fotografi. Även fast tiderna har förändrats. Det var länge sedan tidningen Camera lades ned.

En tillbakablick på 2024 - mina bästa bilder

Det är kanske lite sent för att komma med ett litet urval av mina bästa bilder från 2024. Men bättre sent än aldrig. Året blev inte riktigt som jag tänkt. Det dök upp oväntade problem som måste tas omhand. Jag hade därför inte riktigt samma fokus och driv som jag brukar. Jag hade planer på att åka riktigt långt norrut, men jag fick ställa in den resan. Så istället blev mycket bilder tagna i Tyresö kommun. Några tripper till norra Uppland och Gävleborg blev det dock.

Gavleån i Mackmyra Gävleborg.

Brevikshalvön i Tyresö.

Kalvfjärden i Tyresö.

Dalälven vid Färnebofjärdens nationalpark.

Skäggdoppingar i Tyresö slottspark.

Avlövat träd vid kusten i norra Uppland.

Albysjön i Tyresö.

En grundplint i svensk fotohistoria har gett vika

Vördnad och respekt, det har jag alltid känt när Christer Strömholm namn har nämnts. Det skulle man känna om man hade ett seriöst intresse av fotografi.

Men nu har en avgrund har visat sig i marken därunder. Christer Strömholm politiska inblandning i nazism i tidiga år får hans fotografiska gärning att rämna. En mörk och tragisk historia som inte kan bli svartare. En historia som med hjälp av ”vissa kulturmänniskor” ändå kunnat täckas igen till stora delar. Och en ny karriär som fotograf kunde ta sin början.

Det var mycket värre än jag trott. Jag mår illa. Jag har aldrig varit någon större fanboy av Strömholm men är ändå skakad av uppgifterna har kommit fram genom Andreas Gedins bok. Hur ska detta då inte kännas för hans stora beundrarskara?

Mycket av den fotografiska utvecklingen i Sverige har på ett eller annat sätt påverkats av Christer Strömholm bilder och hans fotoskola. Bara för några år sedan fick han en stor utställning på Nationalmuseet. Hans betydelse har varit enorm.

För min del så har jag nästan sett det som en brist hos mig att jag inte riktigt har kunnat falla in i hyllningskören för Strömholms fotografi. Skicklig, javisst, men det har funnits ett mörker och en smärta ruvande där någonstans som stött bort mig. Nu förstår jag vad det kan ha berott på.

I och med min fördjupade kännedom om Christer Strömholms eskapader i nazimiljöer under ca 13 år är det helt obegripligt att han har kunnat få den upphöjda och tongivande roll inom svensk fotografi som han fått.

Jag har låg tolerans för galenskap så nu går Nationalmuseets katalog med Christer Strömholm i soptunnan. Detta stör mig så in i helvete!