Det är inte lätt att plåta fult. Ta fulbilder. Som ser ut som misslyckade nybörjarbilder, men ändå är bra. Endast ett litet fåtal fotografer behärskar det. Men så många försöker och misslyckas eller får det kanske i bästa fall till att bli halvbra. Fulbilder, när dom inte blir bra, får mig att tappa lusten att fotografera. Som med gatufoto. Det mesta jag ser är kass. Komplett ointressant. Men de i mina ögon misslyckade fulbilderna premieras, publiceras och ställs ut i en allt mer ökande takt.
Varför undrar jag? Jag gillar egentligen nästan alla genrer av fotografi, bara bilderna håller riktigt hög nivå. Kan det att ha att göra med att man hellre vill se förnyelse än bra bilder enligt ett klassiskt beprövat synsätt? Att dom nya halvbra är intressantare? Eller är det bara ett motpol till det vackra? Den typ av bilder som jag har som huvudsyssla, landskaps och naturfotografi ses det tyvärr lite ned på i förståsigpåarnas fina värld. Men dom bilderna är min passion, det går inte att komma ifrån. Det kan inga trender i världen ändra på.
Tidigare när jag gick på stan så tog jag bilder på rätt ointressanta saker som kunde bli hyfsade halvbra bilder. Det har jag tröttnat på nu. Jag ser och går förbi, går vidare mot nya mål. Bilden nedan på stuprännan är just den typ av bilder som jag har tröttnat på att plåta. Åtminstone för tillfället. Den säger mig ingenting. Jag tänker ägna mig åt det vackra. Som de flesta vanliga människor gillar.
