Bildseendet utvecklas med tiden

Idag var det Skeppsholmens dag och jag promenerade dit och smet in på Moderna Museet för att återigen titta på deras stora fotografisamling. Trodde att det skulle vara fullt med folk för att det var fritt inträde, men ack vad jag bedrog mig. Mitt humör var inte det bästa för lunchen hade blivit två varma korvar nere vid kajen. Jag hade hoppats på något bättre, minst sagt.

Denna gång kunde jag inte se så många bilder som intresserade mig längre. På vernissagen kändes det annorlunda. Då blev jag bländad av mängden god fotografi. Nu var det Irving Penns bilder som stod i en helt egen klass. De som två verk jag tyckte var allra bäst hade jag sett på Gun Gallery bara för ett år sedan och inte kunnat ta in alls. Men plötsligt idag såg jag dem på ett annat sätt och tyckte dom var helt mästerliga. Mitt sätt att se hade alltså förändrats. Det utvecklas mer eller mindre hela tiden.

Väl tillbaka i mitt eget galleri så undrar jag varför det inte fanns några natur och landskapsbilder representerade på Moderna Museets samlingar, eller var dom gömda? Det var väldigt ont om vackra bilder över huvud taget. Ganska underligt, världen är ju både ful och vacker. Men det vackra anses ju tyvärr oftast som simpelt i finare sammanhang. Utom när bildkonst auktioneras ut för då värderas t.ex. skärgårdsbilder plötsligt till hissnade nivåer. Ett stort hyckleri kan jag tycka.