Hennes romantiska drömlika bilder påverkade mig redan som tjugoåring. Hon var en av mina favoritfotografer då. Bilderna särskilde sig från de flesta andra bilder man såg. Hon hade en egen värld, en egen stil. Men nu flera årtionden senare så känns hon kanske inte så värst spännande längre. Visst är hon mycket bra, men inte så att jag tror att jag skulle få en kick om jag tog mig till utställningen. Jag behöver inte få veta det jag redan vet.
En tanke slog mig, att de flesta av Fotografiskas utställningar lika väl hade kunnat visas med stor framgång på varuhuset NK. Det har varit lite väl mycket av en Öfreöstermalms och Danderydskänsla över dom. Fina, lyxiga och kommersiella. I och för sig spelar Velvet Underground i en oskarp video på Fotografiskas entréplan. Men det behövs mycket mer än så för bli riktigt intressant i mina ögon.
